Notera: Nedanstående text är i beta. Partier som fortfarande behöver bearbetning/uppdatering är markerade med gult. Kommentarer och förslag mottages gärna av zrajm@zrajm.org.

Att transkribera teckenspråk

Detta är en introduktion till svensk teckenspråkstranskription, ett fonematiskt transkriptions­system för svenskt teckenspråk. Transkriptionen introducerades av Bergman (1977) och ännu idag (av bland annat Svenskt teckenspråkslexikon). Över tid har transkriptionen utvecklats och förändrats, och den här sidan är ett försök att beskriva systemet i dess helhet, i alla dess olika stadier. (I praktiken kompletteras ofta transkriptionerna med annan notation för att beskriva tex mun- och blickrörelser).

Den här texten är tänkt som en introduktion till teckenspråkstranskription, men på många ställen finns mer detaljerad information att tillgå. För att visa informationen, klicka på de högerpilar (▶) som markerar var den finns, eller använd ikonen högst upp till höger på sidan () för att expandera all information på en gång.

Innehåll

Övergripande struktur

Transkriptionen delas in i tre olika fält: läge, hand och rörelse [1]. De kommer alltid i den ordningen, och vart och ett av fälten har sin egen uppsättning symboler (lägessymbolerna används bara i lägesfältet etc) med några undantag. De olika fälten beskrivs i varsitt kapitel nedan.

Värt att nämna i det här sammanhanget är att den icke-dominanta handen skrivs i handfältet enbart när det utför rörelse, när den hålls stilla fungerar den istället som ett läge och skrivs då i lägesfältet. Den enda skillnaden är på vilken sida man skriver attitydsymbolerna brevid den icke-dominanta handens symbol. Två aktiva händer skrivs alltså 􌤴􌥗􌤢􌤢􌤴􌤶, medan en aktiv en passiv hand skrivs 􌤢􌤴􌥗􌤢􌤴􌤶.

läge hand rörelse
􌤢􌥓􌤸 􌦄 välkommen
􌤴􌥗􌤢􌤢􌤴􌤶 􌦃 gata
􌤢􌥔􌤸 􌥌􌤴􌥙 􌥧􌥼􌤟 sant, sann
􌤕 􌤢􌥓􌥙 􌤟􌥼􌥻 finns

Enhandstecken

Om en transkription bara har en handbeskrivning så är det ett enhandstecken. I dessa fall står attitydsymbolerna ([􌥓􌤸], [􌥓􌥙] och [􌥓􌥘] nedan) alltid till höger om handformen. Några exempel på enhandstecken är välkommen (som utförs i neutrala läget och därför saknar lägesfält), finns (som har kroppsläge) och get (med en lite mer komplex rörelse).

hand rörelse
􌤢􌥓􌤸 􌦄
välkommen
läge hand rörelse
􌤕 􌤢􌥓􌥙 􌤟􌥼􌥻
finns
läge hand rörelse
􌤛􌥚 􌥅􌥓􌥘 􌤟􌥼􌥧􌥲􌦀􌦆􌤦
get

Tvåhandstecken

När ett tecken utförs med två händer skrivs bägge händerna ut med egna hand- och attitydsymboler. Den icke-dominanta handen skrivs först, därefter den dominanta handen, men vilket fält den icke-dominanta tillhör beror på om den har en passiv eller aktiv roll i tecknet.

Om den icke-dominanta handen är passiv utgör den ett läge för aktiva handen och tillhör därför lägesfältet. I det fallet skrivs den icke-dominanta handens attitydsymboler efter handformssymbolen (mellan de två handsymbolerna):

läge hand rörelse
􌤢􌥔􌤸 􌥌􌤴􌥙 􌥧􌥼􌤟
sant, sann

Om bägge händerna är aktiva och agerar tillsammans så skrivs de två handformssymbolerna närmare varandra genom att den icke-dominanta handens attityd skrivs före dess handform. Bägge händerna tillhör då handfältet:

hand rörelse
􌤴􌥗􌤢􌤢􌤴􌤶 􌦃
gata

I sällsynta fall agerar de båda händerna samtidigt, men asymmetriskt och utan att ha kontakt med varandra. I dessa fall använder man handseparatorn [􌦩] och transkriberar de två händerna var och en för sig:

icke-dominant
hand
dominant
hand
hand rörelse läge hand rörelse
􌥅􌤴􌤸 􌦑 􌦩 􌤔 􌤲􌥓􌥘 􌥱􌦀􌥼􌥻
gitarr

Flera segment

Ibland behöver ett tecken delas upp i flera segment för att kunna transkriberas. Segmentseparatorn [􌥠] används för att visa att segmenten tillhör samma tecken och för vart och ett av segmenten anges läge, hand och rörelse precis som ovan.

Det finns flera skäl att dela upp ett tecken i flera segment, tex om tecknet behöver fler än en lägessymbol.

Tecknet pappa delas i två segment därför att de två lägena skrivs med varsin symbol – man skulle också kunnat skriva [􌤆􌥈􌥓􌥙􌤟􌥼􌥖􌥼􌤟] men då förloras informationen om exakt var i ansiktet kontakten sker. (Notera också att hand- och rörelsefälten inte förkortas på något sätt, även när de är likadana i de båda segmenten.)

Värd är ett tecken som kan skrivas med bara ett segment trots att det har kontakt vid två olika lägen (först vänster, sedan höger sida av bröstet).

läge hand rörelse läge hand rörelse
􌤃 􌥈􌥓􌥙 􌤟 􌥠 􌤛 􌥈􌥓􌥙 􌤟
pappa
läge hand rörelse
􌤓 􌤤􌥓􌥘 􌤟􌥼􌥣􌥼􌤟
värd

Ett tecken kan också delas upp i flera segment för att det har flera distinkta rörelser. – I tecknet tips är det bara rörelsen som skiljer de två segmenten åt. (I tips är läget den passiva handen. De kombinerade rörelsepilarna indikerar diagonal rörelse.)

En annan anledning att dela upp ett tecken i fler segment är att vilka händer som är aktiva/passiva varierar mellan olika delar av tecknet. I tecknet människa är läge och handform densamma i de bägge segmenten men rörelsen skiljer.

läge hand rörelse läge hand rörelse
􌤢􌥔􌤸 􌤩􌤴􌥙 􌥢􌥡􌥡􌦄 􌥠 􌤢􌥔􌤸 􌤩􌤴􌥙 􌥣􌥡􌥡􌦄
tips
läge hand rörelse hand rörelse
􌤃 􌥈􌤵􌤶 􌤟 􌥠 􌤵􌥗􌥈􌥈􌤵􌤶 􌥣
människa

Läge

Läge (eller artikulationsställe) är den plats där den aktiva handen befinner sig då ett tecken utförs. Läget kan utgöras av en passiv hand (med handform och attityd) eller en plats på kroppen. Vid handläge är den ena handen är passiv och den andra aktiv. Vid dubbelartikulation är båda händerna aktiva, och handläge är därför inte möjligt.

Neutrala läget

De allra flesta tecknen i svenskt teckenspråk har neutralt läge. Detta innebär att de inte tecknas vid en specifik plats på kroppen utan i det utrymme framför den som tecknar där det är som mest bekvämt att hålla händerna. Om läget inte skrivits ut i transkriptionen är det det neutrala läget som avses.

hand rörelse
􌤢􌥓􌤸 􌦄
välkommen
hand rörelse
􌤴􌥗􌤢􌤢􌤴􌤶 􌦃
gata

Handläge

I tecken med handläge (också kallat manuellt läge) hålls den icke-dominanta handen stilla, och utgör ett läge för den aktiva handen. Den passiva handen skrivs på samma sätt som en aktiv hand (med handform och attityd) – se kapitlet hand.

Eftersom handläget utgörs av en passiv hand innebär det att dubbelartikulationer (där bägge händerna rör sig) inte kan ha handläge, och att flesta av interaktionsartsymbolerna (som beskriver hur två händer rör sig i förhållande till varandra) inte kan användas. (Av interaktionsarterna är det bara hakning [􌥫], entré [􌥭] och kontakt [􌤟] som kan användas för att beskriva interaktion med en passiv hand.)

läge hand rörelse
􌤢􌥔􌤸 􌥈􌥓􌤸 􌤟􌥣
namn

Notera: Kroppsläget underarmen [􌤒] skrivs också med attitydsymboler (se nedan).

Kroppsläge

Kroppsläge kan användas med alla sorters tecken. (Det är vanligast med enhandstecken men används också i tvåhandstecken med två aktiva händer, och i mindre grad med tvåhandstecken med en aktiv och en passiv hand.)

läge hand rörelse
􌤕 􌤢􌥓􌥙 􌤟􌥼􌥻
finns

När ett tecken har två aktiva händer agerar de ofta på var sin sida om kroppen, i dessa lägen använder man en dubblerad kroppslägessymbol ([􌤄], [􌤾], [􌤉], [􌤠], [􌤓] eller [􌤗]):

läge hand rörelse
􌤓 􌥔􌥘􌥃􌥃􌥓􌥘 􌤟􌥧
tröja

Men det händer också att bägge händer utför en rörelse på samma sida om kroppen:

läge hand rörelse
􌤇􌤺 􌤵􌥗􌤥􌤥􌤵􌤶 􌥥
kokos, kokosnöt

Kroppslägen i tecken med en aktiv och en passiv hand är ovanliga, men förekommer.

Notera dock att när kontakt [􌤟] används i de här tecknen är det svårt att veta exakt vad som har kontakt med vad – i lexikon (december 2018) har samtliga tecken kontakt mellan den passiva handen och kroppsläget, men det varierar hurvida den aktiva handen har kontakt med kroppsläget:

läge hand rörelse
􌤓 􌥋􌥔􌥘􌥋􌥓􌥘 􌤟􌥦
slips

Eller med den passiva handen:

läge hand rörelse
􌤌 􌤦􌤵􌥗􌤢􌤵􌥘 􌤟􌥼􌥻
hasch

Underarmen [􌤒] är unik i det att det är det enda kroppsläge som används med attitydsymboler. (När underarmen används som läge har handformen på samma arm ingen betydelse.)

läge hand rörelse
􌤒􌤹􌤴􌥗 􌤢􌥓􌥘 􌦄􌤟􌥻
ved

Bergman (1977 och 1982) använder olika lägessymboler för huvudet beroende på om ett tecken har kontakt eller inte. För tecken utan kontakt används ansiktet [􌤆], övre delen av ansiktet [􌤂] eller nedre delen av ansiktet [􌥞]. För tecken med kontakt används istället det mer specifika lägena hjässan [􌤀], pannan [􌤃], örat [􌤇], kinden [􌤊], näsan [􌤼], munnen [􌤌] eller hakan [􌤛]. Denna princip har dock frångåtts av senare teckenspråksforskare (exakt när det skett är inte klart för denna skribent i skrivande stund) och används inte av Svenskt teckenspråkslexikon (2008).

Bergman (1977)
De hittills redovisade lägeskiremen [hjässan, pannan, örat, kinden, munnen och hakan] är samtliga höga lägen, alla lokaliserade till huvudet. De förekommer i tecken som har en artikulation som innebär kontakt med stället i fråga och det gör de exakta lägena jämförelsevis lättobserverade. I de tecken som är lokaliserade till huvudet, men som saknar kontakt i sin artikulation, utnyttjas inte så små distinktioner. För deras beskrivning fordras bara tre huvudlägeskirem: hela ansiktet, övre ansiktshalvan och nedre ansiktshalvan. De kontrasterar såväl inbördes som mot de övriga ansiktslägena. (Bergman, 1977: 54)
Bergman (1982)
Lägena i huvudhöjd har (med undantag av näsan) rundade symboler; övriga har rätvinkliga symboler. Vidare förekommer två olika storlekar bland lägessymbolerna. Följande symboler är stora (lika höga som handformssymbolerna sid 8): 􌤆, 􌤂, 􌥞, 􌤜, 􌤇, 􌤓, 􌤕, 􌤔, 􌥜, 􌤑, 􌤚. De övriga är bara hälften så stora och har samma höjd som attityd- och artikulationssymbolerna. Dessa små lägessymboler skrivs ”på raden” men fyra av dem har kommit att skrivas i en högre position: 􌤀, 􌤃, 􌤅, 􌤡.

Underarmen saknar egen symbol men transkriberas med armens symbol 􌥜 följd av attitydsymbolerna.

􌤆, 􌤂 och 􌥞 används för tecken vars artikulation saknar kontakt. Symboler för de lägen vilka utgörs av den ena kroppsdelen i ett par kan vid behov dubbelskrivas med motsvarande spegelvända symbol: 􌤾, 􌤉, 􌤠, 􌤗, 􌥜􌥜, 􌤑􌤑, 􌤄. (Bergman, 1982: 7–8)

Notera: De (högst osannolika) dubbleringarna 􌥜􌥜 och 􌤑􌤑 omnämns inte i några andra källor (och även här ges inga konkreta exempel på tecken i vilka de ingår). De har därför inte upptagits i listan nedan.

Hedberg (1989)

Här finns bara en kortfattad beskrivning i tabellform (Hedberg, 1989: 59–63, Appendix B). Inga dubblerade lägen omnämns (i varken brödtext eller referenstabell). Symbolen för vänstra axeln [􌥀] användes för första gången i transkription (Hedberg, 1989: 34).

Bergman & Björkstrand (1993)
Lägena i huvudhöjd har (med undantag av näsan) rundade symboler; övriga har rätvinkliga symboler. Vidare förekommer två olika storlekar bland lägessymbolerna. Följande symboler är stora (lika höga som handformssymbolerna:

􌤆 􌤂 􌥞 􌤊 􌤞 􌤜 􌤇 􌤓 􌤕 􌤔 􌥜 􌤑 􌤒 􌤚.

De övriga är bara hälften så stora och har samma höjd som attityd- och artikulationssymbolerna. Dessa små lägessymboler skrivs ”på raden” men fyra av dem har kommit att skrivas i en högre position: 􌤀 􌤃 􌤅 􌤡. Underarmen transkriberas följd av attitydsymbolerna.

􌤆 􌤂 och 􌥞 används för tecken vars artikulation saknar kontakt. Symboler för de lägen vilka utgörs av den ena kroppsdelen i ett par kan vid behov dubbelskrivas med motsvarande spegelvända symbol: 􌤾 􌤉 􌤠 􌤗 􌤄. (Bergman & Björkstrand, 1993: 5, formuleringen extremt lik Bergman, 1982: 8)

Nedan följer en lista över lägessymbolerna och deras betydelse. Använd filterfunktionen om du vill se symboler från en specifik källa eller med en specifik egenskap.


 Neutrala läget (utan symbol)

För tecken i neutrala läget skrivs ingen lägessymbol ut. I de fallen står handfältet först i transkriptionen.

Det neutrala läget är området framför kroppen där händerna lättast befinner sig när armarna är böjda i armbågarna.

Bergman (1977)
I du och teckna används ett mycket vanligt artikulationsställe, som fått beteckningen det neutrala artikulationsstället. Det är alltså inte någon del av kroppen, utan det område framför kroppen där händerna rör sig lätt och naturligt. Detta läge är inte exakt avgränsat och händernas placering inom detta varierar, t ex beroende på om man sitter eller står. (Bergman, 1977: 34)
Det neutrala läget har redan omnämnts i samband med t ex aspektbeskrivningen i detta kapitels inledning. Neutrala läget är alltså hela området framför kroppen där händerna rör sig naturligt. Det begränsas uppåt ungefär i höjd med axlarna, där det redan omnämnda lägeskiremet ansiktet vidtar. — Det är i detta område den vänstra handen befinner sig när den fungerar som artikulationsställe. Det neutrala lägeskiremet ’neutraliseras’ då av den vänstra handen som så att säga övertar aspektfunktionen artikulationsställe. (Bergman, 1977: 56–57)
Bergman (1982)
Artikulationsstället slutligen är det läge vid vilket artikulatorn agerar. Det är antingen någon del av kroppen eller det neutrala läget, vilket är området framför den tecknandes kropp där händerna med lätthet artikulerar när armarna är böjda i armbågarna. (Bergman, 1982: 4)
Om artikulationsstället är det neutrala läget sätts ingen symbol ut. I sådana tecken, vilka är vanliga, kommer alltså artikulatorsbeskrivningen att stå först. (Bergman, 1982: 12)
Hedberg (1989)

Omnämns inte i tabellen över lägen, men förekommer ett flertal exempel alltigenom brödtexten.

Bergman & Björkstrand (1993)

Beskrivning identisk med Bergman (1982).

􌦳Neutrala läget (med symbol)

Föreslagen av Svenskt teckenspråkslexikon (2008) men ännu ej i bruk (i december 2018).

Bergman (1977)

Omnämns inte.

Bergman (1982)

Omnämns inte.

Hedberg (1989)

Omnämns inte.

Bergman & Björkstrand (1993)

Omnämns inte.

Wallin (1994)

Omnämns inte.

􌤆Ansiktet / huvudhöjd

Används för tecken utan kontakt.

Används till både en- och tvåhandstecken.

Bergman (1977)
Ansiktet har två varianter. Den ena utnyttjas i tecken som sol och är påtagligt nära ansiktet, medan den andra varianten inte har samma närhet till ansiktet. Den är mera antydningsvis orienterad till huvudet eller vid sidan av huvudet. I teckenböckernas beskrivningar av tecken med detta artikulationsställe kallas det ofta ’i huvudhöjd’, vilket markerar att det är skilt från det (lägre) neutrala artikulationsstället. (Bergman, 1977: 54)
Bergman (1982)
􌤆, 􌤂 och 􌥞 används för tecken vars artikulation saknar kontakt. (Bergman, 1982: 8)

Omnämns i tabell över lägen (Bergman, 1982: 7, 24).

Hedberg (1989)

Omnämns i tabell över lägen (Hedberg, 1989: 59).

Bergman & Björkstrand (1993)
􌤆 􌤂 och 􌥞 används för tecken vars artikulation saknar kontakt. (Bergman & Björkstrand, 1993: 5)

Omnämns i tabell över lägen (Bergman & Björkstrand, 1993: 4, 21).

Wallin (1994)

Omnämns i tabell över lägen (Wallin, 1994: 159).

􌤂Övre delen av ansiktet

Används för tecken utan kontakt.

Används till både en- och tvåhandstecken.

Bergman (1977)
Övre ansiktet är ett läge i höjd med pannan och ögonen, medan nedre ansiktet är mera i nivå med munnen och hakan. I informellt tecknande kan båda lägena förskjutas nedåt, så att tecken med övre läget realiseras i munhöjd, medan de med nedre läget realiseras i brösthöjd — men med bibehållen distinktion mellan ett högre och ett lägre ställe. (Bergman, 1977: 54)
Bergman (1982)
􌤆, 􌤂 och 􌥞 används för tecken vars artikulation saknar kontakt. (Bergman, 1982: 8)

Omnämns i tabell över lägen (Bergman, 1982: 7, 24).

Hedberg (1989)

Omnämns i tabell över lägen (Hedberg, 1989: 59).

Bergman & Björkstrand (1993)
􌤆 􌤂 och 􌥞 används för tecken vars artikulation saknar kontakt. (Bergman & Björkstrand, 1993: 5)

Omnämns i tabell över lägen (Bergman & Björkstrand, 1993: 4, 21).

Wallin (1994)

Omnämns i tabell över lägen (Wallin, 1994: 159).

􌥞Nedre delen av ansiktet

Används för tecken utan kontakt.

Används till både en- och tvåhandstecken.

Bergman (1977)
Övre ansiktet är ett läge i höjd med pannan och ögonen, medan nedre ansiktet är mera i nivå med munnen och hakan. I informellt tecknande kan båda lägena förskjutas nedåt, så att tecken med övre läget realiseras i munhöjd, medan de med nedre läget realiseras i brösthöjd — men med bibehållen distinktion mellan ett högre och ett lägre ställe. (Bergman, 1977: 54)
Bergman (1982)
􌤆, 􌤂 och 􌥞 används för tecken vars artikulation saknar kontakt. (Bergman, 1982: 8)

Omnämns i tabell över lägen (Bergman, 1982: 7, 24).

Hedberg (1989)

Omnämns i tabell över lägen (Hedberg, 1989: 59).

Bergman & Björkstrand (1993)
􌤆 􌤂 och 􌥞 används för tecken vars artikulation saknar kontakt. (Bergman & Björkstrand, 1993: 5)

Omnämns i tabell över lägen (Bergman & Björkstrand, 1993: 4, 21).

Wallin (1994)

Omnämns i tabell över lägen (Wallin, 1994: 159).

􌤀Hjässan

Används till både en- och tvåhandstecken.

Bergman (1977)
Hjässan som lägeskirem utgörs av hela överdelen av huvudet fram till och med hårfästet. Hjässan förekommer endast i ett litet antal tecken. (Bergman, 1977: 52)
Bergman (1982)

Omnämns i tabell över lägen (Bergman, 1982: 7, 24).

Hedberg (1989)

Omnämns i tabell över lägen (Hedberg, 1989: 59).

Bergman & Björkstrand (1993)

Omnämns i tabell över lägen (Bergman & Björkstrand, 1993: 4, 21).

Wallin (1994)

Omnämns i tabell över lägen (Wallin, 1994: 159).

􌤃Pannan

Används till både en- och tvåhandstecken.

Bergman (1977)
Pannan tar vid där hjässan slutar och omfattar även ögonbrynen, som alltså inte är ett eget lägeskirem. Pannan tillskrivs traditionellt en viss betydelseladdning då tecken som uttrycker någon form av intellektuell verksamhet (eller avsaknaden av sådan) väljer pannan som lägeskirem. Bland dem finns veta, tänka, klok, dum, korttänkt. Alla tecken som har läget pannan, har givetvis inte denna betydelsekomponent (läder, gammal, bonde). (Bergman, 1977: 52)
Bergman (1982)

Omnämns i tabell över lägen (Bergman, 1982: 7, 24).

Hedberg (1989)

Omnämns i tabell över lägen (Hedberg, 1989: 59).

Bergman & Björkstrand (1993)

Omnämns i tabell över lägen (Bergman & Björkstrand, 1993: 4, 21).

Wallin (1994)

Omnämns i tabell över lägen (Wallin, 1994: 159).

􌤄Ögonen

Används endast till tvåhandstecken. Till exempel: 􌤄􌤯􌤵􌥘􌤯􌤵􌥘􌥧 mycket trött och 􌤄􌥔􌥘􌥌􌥌􌥓􌥘􌥹􌥼􌥻 smink.

Bergman (1977)

Se kinderna [􌤉].

Bergman (1982)
Symboler för de lägen vilka utgörs av den ena kroppsdelen i ett par kan vid behov dubbelskrivas med motsvarande spegelvända symbol: 􌤾, 􌤉, 􌤠, 􌤗, 􌥜􌥜, 􌤑􌤑, 􌤄. (Bergman, 1982: 8)

Notera: De (högst osannolika) dubbleringarna 􌥜􌥜 och 􌤑􌤑 omnämns inte i några andra källor (och även här ges inga konkreta exempel på tecken i vilka de ingår). De har därför inte tagits med i den här listan.

Hedberg (1989)

Omnämns inte. Se ögat [􌤅].

Bergman & Björkstrand (1993)
Symboler för de lägen vilka utgörs av den ena kroppsdelen i ett par kan vid behov dubbelskrivas med motsvarande spegelvända symbol: 􌤾 􌤉 􌤠 􌤗 􌤄. (Bergman & Björkstrand, 1993: 5, beskrivning identisk med Bergman, 1982)
􌤅Ögat

Används endast till enhandstecken.

Bergman (1977)

Se högra kinden [􌤊].

Bergman (1982)

Omnämns i tabell över lägen (Bergman, 1982: 7, 24).

Hedberg (1989)

Omnämns i tabell över lägen (Hedberg, 1989: 59).

Bergman & Björkstrand (1993)

Omnämns i tabell över lägen (Bergman & Björkstrand, 1993: 4, 21).

Wallin (1994)

Omnämns i tabell över lägen (Wallin, 1994: 159).

􌤾Öronen / sidorna av huvudet

Används endast till tvåhandstecken.

Bergman (1977)
Bland lägeskiremen skiljer sig kinden, örat och axeln från de övriga genom att de dubbleras i tecken som har dubbel artikulator. För tydlighetens skull kan detta visas i skriften genom att lägessymbolen fördubblas (jfr med bo som har höger kind — om det är en högerhänt som tecknar): gråta 􌤉􌤵􌥘􌥈􌥈􌤵􌥘􌤟􌦀􌥻 (Bergman, 1977: 83–84)
Örat som kirem är inte bara själva örat, utan hela sidan av huvudet. Det säger sig självt att tecken som till sin innebörd kan knytas till hörselsinnet (och dess frånvaro) gärna [är] placerat vid örat: höra, döv, lyssna, ljud. (Bergman, 1977: 52)
Bergman (1982)
Symboler för de lägen vilka utgörs av den ena kroppsdelen i ett par kan vid behov dubbelskrivas med motsvarande spegelvända symbol: 􌤾, 􌤉, 􌤠, 􌤗, 􌥜􌥜, 􌤑􌤑, 􌤄. (Bergman, 1982: 8)

Notera: De (högst osannolika) dubbleringarna 􌥜􌥜 och 􌤑􌤑 omnämns inte i några andra källor (och även här ges inga konkreta exempel på tecken i vilka de ingår). De har därför inte tagits med i den här listan.

Hedberg (1989)

Omnämns inte. Se högra örat [􌤇].

Bergman & Björkstrand (1993)
Symboler för de lägen vilka utgörs av den ena kroppsdelen i ett par kan vid behov dubbelskrivas med motsvarande spegelvända symbol: 􌤾 􌤉 􌤠 􌤗 􌤄. (Bergman & Björkstrand, 1993: 5, beskrivning identisk med Bergman, 1982)
􌤈Vänstra örat / sidan av huvudet

Används endast till enhandstecken.

Den här transkriptionssymbolen är ovanlig och finns bara i ett tecken i Svenskt teckenspråkslexikon (2008): 􌤇􌤪􌤵􌤶􌥢􌥼􌤟􌥠􌤈􌤪􌤵􌤶􌤟􌥼􌥢􌥱􌦈 ignorera; strunta i

Bergman (1977)

Omnämns inte. Se högra örat [􌤇].

Bergman (1982)

Omnämns inte. Se högra örat [􌤇].

Hedberg (1989)

Omnämns inte. Se högra örat [􌤇].

Bergman & Björkstrand (1993)

Omnämns inte. Se högra örat [􌤇].

􌤇Högra örat / sidan av huvudet
Bergman (1977)
Örat som kirem är inte bara själva örat, utan hela sidan av huvudet. Det säger sig självt att tecken som till sin innebörd kan knytas till hörselsinnet (och dess frånvaro) gärna [är] placerat vid örat: höra, döv, lyssna, ljud. (Bergman, 1977: 52)
Bergman (1982)

Omnämns i tabell över lägen (Bergman, 1982: 7, 24).

Hedberg (1989)

Omnämns i tabell över lägen (Hedberg, 1989: 59).

Bergman & Björkstrand (1993)

Omnämns i tabell över lägen (Bergman & Björkstrand, 1993: 4, 21).

Wallin (1994)

Omnämns i tabell över lägen (Wallin, 1994: 159).

􌤉Kinderna
Bergman (1977)
Bland lägeskiremen skiljer sig kinden, örat och axeln från de övriga genom att de dubbleras i tecken som har dubbel artikulator. För tydlighetens skull kan detta visas i skriften genom att lägessymbolen fördubblas (jfr med bo som har höger kind — om det är en högerhänt som tecknar): gråta 􌤉􌤵􌥘􌥈􌥈􌤵􌥘􌤟􌦀􌥻 (Bergman, 1977: 83–84)
Kinden är kanske ett av de mer ointuitiva lägeskiremen så tillvida att det omfattar flera delar av ansiktet: kind, tinning, öga och näsa, dvs nästan hela partiet mellan pannan och munnen. Några tecken som spontant tillskrivs läget ögonen har egentligen kinden som ställe, gråta är ett sådant exempel. Vi vet att tårarna kommer från ögonen, så som tecknets form anger, men vad fingrarna visar i tecknet är hur tårarna rinner ned utefter kinderna. — Lägeskiremet kinden är ett exempel på det som tidigare diskuterades, nämligen att trots att man kan identifiera flera olika ansiktspartier med egna benämningar kan de inte skiljas åt som kirem. De kontrasterar mot de övriga lägena men inte inbördes. (Bergman, 1977: 52)

Notera: I strid med ovan beskrivning så existerar näsan som eget läge i Bergman (1977).

Bergman (1982)
Symboler för de lägen vilka utgörs av den ena kroppsdelen i ett par kan vid behov dubbelskrivas med motsvarande spegelvända symbol: 􌤾, 􌤉, 􌤠, 􌤗, 􌥜􌥜, 􌤑􌤑, 􌤄. (Bergman, 1982: 8)

Notera: De (högst osannolika) dubbleringarna 􌥜􌥜 och 􌤑􌤑 omnämns inte i några andra källor (och även här ges inga konkreta exempel på tecken i vilka de ingår). De har därför inte tagits med i den här listan.

Hedberg (1989)

Omnämns inte. Se högra kinden [􌤊].

Bergman & Björkstrand (1993)
Symboler för de lägen vilka utgörs av den ena kroppsdelen i ett par kan vid behov dubbelskrivas med motsvarande spegelvända symbol: 􌤾 􌤉 􌤠 􌤗 􌤄. (Bergman & Björkstrand, 1993: 5, beskrivning identisk med Bergman, 1982)
􌤋Vänstra kinden
Bergman (1977)

Omnämns inte. Se högra kinden [􌤊].

Bergman (1982)

Omnämns inte. Se högra kinden [􌤊].

Hedberg (1989)

Omnämns inte. Se högra kinden [􌤊].

Bergman & Björkstrand (1993)

Omnämns inte. Se högra kinden [􌤊].

􌤊Högra kinden
Bergman (1977)
Kinden är kanske ett av de mer ointuitiva lägeskiremen så tillvida att det omfattar flera delar av ansiktet: kind, tinning, öga och näsa, dvs nästan hela partiet mellan pannan och munnen. Några tecken som spontant tillskrivs läget ögonen har egentligen kinden som ställe, gråta är ett sådant exempel. Vi vet att tårarna kommer från ögonen, så som tecknets form anger, men vad fingrarna visar i tecknet är hur tårarna rinner ned utefter kinderna. — Lägeskiremet kinden är ett exempel på det som tidigare diskuterades, nämligen att trots att man kan identifiera flera olika ansiktspartier med egna benämningar kan de inte skiljas åt som kirem. De kontrasterar mot de övriga lägena men inte inbördes. (Bergman, 1977: 52)

Notera: I strid med ovan beskrivning så existerar näsan som eget läge i Bergman (1977).

Bergman (1982)

Här och Hedberg (1989) är de enda källor där symbolen för högra kinden [􌤊] bara är halvhöjd (och inte fullhöjd som i Bergman, 1977, och övriga senare källor). Denna halvhöjdsvariant av symbolen är till förväxling lik attitydsymbolen vänstervriden [  􌤶].

Omnämns i tabell över lägen (Bergman, 1977: 7, 24).

Hedberg (1989)

Här och Bergman (1982) är de enda källor där symbolen för högra kinden [􌤊] bara är halvhöjd (och inte fullhöjd som i Bergman, 1977, och övriga senare källor). Denna halvhöjdsvariant av symbolen är till förväxling lik attitydsymbolen vänstervriden [  􌤶].

Omnämns i tabell över lägen (Bergman, 1977: 59).

Bergman & Björkstrand (1993)

Omnämns i tabell över lägen (Bergman & Björkstrand, 1993: 4, 21).

Wallin (1994)

Omnämns i tabell över lägen (Wallin, 1994: 159).

􌤼Näsan

Används till både en- och tvåhandstecken (jag har dock endast funnit ett tvåhandstecken med 􌤼 i Svenskt teckenspråkslexikon, 2008, nämligen: 􌤼􌤵􌥗􌤦􌤻􌤦􌤵􌤶􌤟􌥱􌦂􌥼􌥻 skvallra).

Bergman (1977)

Symbolen för näsan som används Bergman (1977) ser ut som dagens symbol för ögat [􌤅].

Näsan som läge beskrivs inte i listan över lägen (Bergman, 1977: 51–57, ”Artikulationsställets kirem”) men en symbol finns med i förteckningen över transkriptionssymboler (Bergman, 1977: 80 och 89) och näsan omnämns i förbigående i brödtexten (Bergman, 1977: 95 och 100, samt 23 i utdraget från Österberg, 1916).

Bergman (1982)

Omnämns i tabell över lägen (Bergman, 1982: 7, 24) och i exempel 48 (Bergman, 1982: 22).

Hedberg (1989)

Omnämns i tabell över lägen (Hedberg, 1989: 59).

Bergman & Björkstrand (1993)

Omnämns i tabell över lägen (Bergman & Björkstrand, 1993: 4, 21).

Wallin (1994)

Omnämns i tabell över lägen (Wallin, 1994: 159).

􌤌Munnen
Bergman (1977)
Munnen är inte bara läpparna utan också mungiporna och litet av området omkring munnen. Något enstaka tecken utnyttjar tänderna som läge, men kirematiskt sett är de endast en variant till lägeskiremet munnen. I tecken där artikulatorn skall ha kontakt med själva munnen kan en tecknande ses sänka handen något, så att den i stället placeras nedanför munnen. Det beror i regel på att man inte vill att munnen skall vara skymd, då det förhindrar avläsningen av det samtidigt uttalade ordet. (Bergman, 1977: 52–54)
Bergman (1982)

Omnämns i tabell över lägen (Bergman, 1982: 7, 24) och i exempel 42 (Bergman, 1982: 21) och 49 (Bergman, 1982: 22).

Hedberg (1989)

Omnämns i tabell över lägen (Hedberg, 1989: 59).

Bergman & Björkstrand (1993)

Omnämns i tabell över lägen (Bergman & Björkstrand, 1993: 4, 21) och i exempel 44 (Bergman & Björkstrand, 1993: 19) och 51 (Bergman & Björkstrand, 1993: 20).

Wallin (1994)

Omnämns i tabell över lägen (Wallin, 1994: 159).

􌤛Hakan
Bergman (1977)
Hakan är trots närheten till munnen ett eget kirem. Det kan tyckas märkligt att mun och haka kan skiljas åt när exv inte de olika varianterna av läget kinden är olika kirem, men ett teckenpar som avläsa (mun- eller läppavläsning) och jude visar tydligt hur mun och haka kontrasterar […]. (Bergman, 1977: 54)
Bergman (1982)

Omnämns i tabell över lägen (Bergman, 1982: 7, 24) och i exempel 29 (Bergman, 1982: 18).

Hedberg (1989)

Omnämns i tabell över lägen (Hedberg, 1989: 59).

Bergman & Björkstrand (1993)

Omnämns i tabell över lägen (Bergman & Björkstrand, 1993: 4, 21) och i exempel 29 och 30 (Bergman & Björkstrand, 1993: 15–16).

Wallin (1994)

Omnämns i tabell över lägen (Wallin, 1994: 159).

􌤜Nacken
Bergman (1977)

Omnämns inte.

Bergman (1982)
Symbolen föreslagen av Eva Ozolins. (Bergman, 1982: 7)

Omnämns i övrigt endast i tabell över lägen (Bergman, 1982: 7, 24).

Hedberg (1989)

Omnämns i tabell över lägen (Hedberg, 1989: 59).

Bergman & Björkstrand (1993)

Omnämns i tabell över lägen (Bergman & Björkstrand, 1993: 4, 21).

Wallin (1994)

Omnämns i tabell över lägen (Wallin, 1994: 159).

􌤞Halsen
Bergman (1977)
Halsen har två varianter, dels framsidan av halsen med struphuvudet och dels sidan av halsen. Den högerhänte använder normalt den högra sidan. (Bergman, 1977: 54)
Bergman (1982)

Omnämns i tabell över lägen (Bergman, 1982: 7, 24).

Hedberg (1989)

Omnämns i tabell över lägen (Hedberg, 1989: 59).

Bergman & Björkstrand (1993)

Omnämns i tabell över lägen (Bergman & Björkstrand, 1993: 4, 21).

Wallin (1994)

Omnämns i tabell över lägen (Wallin, 1994: 159).

􌤠Axlarna
Bergman (1977)
Bland lägeskiremen skiljer sig kinden, örat och axeln från de övriga genom att de dubbleras i tecken som har dubbel artikulator. För tydlighetens skull kan detta visas i skriften genom att lägessymbolen fördubblas (jfr med bo som har höger kind — om det är en högerhänt som tecknar): gråta 􌤉􌤵􌥘􌥈􌥈􌤵􌥘􌤟􌦀􌥻 (Bergman, 1977: 83–84)
Axlarna förekommer bara i ett litet antal tecken. I tecken med enkel artikulator används såväl vänster som höger axel, men inget tecken har belagts där båda axlarna utnyttjas. När så är fallet, har tecknen alltid dubbel artikulator. Axlarnas lägeskirem är två (inte tre som för bröstet): höger axel och vänster axel. Valet av axel är i tecknad svenska inte lämnat till den enskilde teckenanvändaren utan är alltid givet för varje tecken. (Bergman, 1977: 56)
Bergman (1982)
Symboler för de lägen vilka utgörs av den ena kroppsdelen i ett par kan vid behov dubbelskrivas med motsvarande spegelvända symbol: 􌤾, 􌤉, 􌤠, 􌤗, 􌥜􌥜, 􌤑􌤑, 􌤄. (Bergman, 1982: 8)

Notera: De (högst osannolika) dubbleringarna 􌥜􌥜 och 􌤑􌤑 omnämns inte i några andra källor (och även här ges inga konkreta exempel på tecken i vilka de ingår). De har därför inte tagits med i den här listan.

Hedberg (1989)

Omnämns inte. Se högra axeln [􌤡].

Bergman & Björkstrand (1993)
Symboler för de lägen vilka utgörs av den ena kroppsdelen i ett par kan vid behov dubbelskrivas med motsvarande spegelvända symbol: 􌤾 􌤉 􌤠 􌤗 􌤄. (Bergman & Björkstrand, 1993: 5, beskrivning identisk med Bergman, 1982)
􌥀Vänstra axeln
Bergman (1977)
Axlarna förekommer bara i ett litet antal tecken. I tecken med enkel artikulator används såväl vänster som höger axel, men inget tecken har belagts där båda axlarna utnyttjas. När så är fallet, har tecknen alltid dubbel artikulator. Axlarnas lägeskirem är två (inte tre som för bröstet): höger axel och vänster axel. Valet av axel är i tecknad svenska inte lämnat till den enskilde teckenanvändaren utan är alltid givet för varje tecken. (Bergman, 1977: 56)
Bergman (1982)

Omnämns inte. Se högra axeln [􌤡].

Hedberg (1989)

Omnämns inte i tabellen över lägen, men förekommer i exempel i brödtext (Hedberg, 1989: 34). Se högra axeln [􌤡].

Bergman & Björkstrand (1993)

Omnämns i tabell över lägen (Bergman & Björkstrand, 1993: 4, 21).

Wallin (1994)

Omnämns i tabell över lägen (Wallin, 1994: 159).

􌤡Högra axeln
Bergman (1977)
Axlarna förekommer bara i ett litet antal tecken. I tecken med enkel artikulator används såväl vänster som höger axel, men inget tecken har belagts där båda axlarna utnyttjas. När så är fallet, har tecknen alltid dubbel artikulator. Axlarnas lägeskirem är två (inte tre som för bröstet): höger axel och vänster axel. Valet av axel är i tecknad svenska inte lämnat till den enskilde teckenanvändaren utan är alltid givet för varje tecken. (Bergman, 1977: 56)
Bergman (1982)

Omnämns i tabell över lägen (Bergman, 1982: 7, 24).

Hedberg (1989)

Omnämns i tabell över lägen (Hedberg, 1989: 59).

Bergman & Björkstrand (1993)

Omnämns i tabell över lägen (Bergman & Björkstrand, 1993: 4, 21).

Wallin (1994)

Omnämns i tabell över lägen (Wallin, 1994: 159).

􌥜Armen

Idag används istället istället separata symboler för överarmen [􌤑] och underarmen [􌤒].

Bergman (1977)

Symbolen används för både över- och underarm. När överarmen avses skrivs den utan attityd, och när underarmen avses skrivs den med attityd.

’Armen’ är inte ett eget kirem enligt analysen utan två olika kirem, överarmen och underarmen. Men det räcker med en gemensam symbol för dem eftersom underarmen till skillnad från överarmen alltid måste ha attitydbeskrivning och därigenom kan inte förväxling ske. (Bergman, 1977: 81)
Bergman (1982)
Underarmen saknar egen symbol men transkriberas med armens symbol 􌥜 följd av attitydsymbolerna. (Bergman, 1982: 8)

Omnämns i tabell över lägen (Bergman, 1982: 7, 24) och brödtext (Bergman, 1982: 31).

Hedberg (1989)

Omnämns i tabell över lägen (Hedberg, 1989: 59).

Bergman & Björkstrand (1993)

Omnämns i tabell över lägen (Bergman & Björkstrand, 1993: 4, 21).

Wallin (1994)

Omnämns i tabell över lägen (Wallin, 1994: 159).

􌤑Överarmen
Bergman (1977)

Omnämns som artikulationsställe, men har ingen egen symbol. Skrivs med armen [􌥜] utan attityd.

Överarmen är partiet mellan axeln och armbågen. (Bergman, 1977: 56)
’Armen’ är inte ett eget kirem enligt analysen utan två olika kirem, överarmen och underarmen. Men det räcker med en gemensam symbol för dem eftersom underarmen till skillnad från överarmen alltid måste ha attitydbeskrivning och därigenom kan inte förväxling ske. (Bergman, 1977: 81)
Bergman (1982)

Omnämns i tabell över lägen (Bergman, 1982: 7, 24) och exempel 15 (Bergman, 1982: 15).

Hedberg (1989)

Omnämns i tabell över lägen (Hedberg, 1989: 59).

Bergman & Björkstrand (1993)

Omnämns i tabell över lägen (Bergman & Björkstrand, 1993: 4, 21) och i exempel 15 (Bergman & Björkstrand, 1993: 13).

Wallin (1994)

Omnämns i tabell över lägen (Wallin, 1994: 159).

􌦲Armvecket

Symbolen började användas år 2017 av Svenskt teckenspråkslexikon (2008).

Bergman (1977)

Omnämns inte.

Bergman (1982)

Omnämns inte.

Hedberg (1989)

Omnämns inte.

Bergman & Björkstrand (1993)

Omnämns inte.

Wallin (1994)

Omnämns inte.

􌤒Underarmen

Följs av attitydsymboler (på samma sätt som en passiv hand).

Bergman (1977)

Omnämns som artikulationsställe, men har ingen egen symbol. Skrivs med armen [􌥜] plus attitydsymboler.

Underarmen omfattar även handleden. Underarmen skiljer sig från de övriga kroppslägeskiremen genom att den är rörlig och kan hållas på flera olika sätt — den kräver attitydbeskrivning. Av riktningarna är bara fram, upp och vänster belagda medan vridningen som beskrivs med referens till armens insida, visar större variation. Underarmen som ställe måste alltså alltid kompletteras i teckenbeskrivningen med attitydangivelse till skillnad från överarmen som i sin funktion av artikulationsställe inte behöver det.

I tecken med underarmen som lägesbeskrivning intar handen alltid en omarkerad form, dvs den är helt avslappnad och har ingen funktion i tecknet. (Bergman, 1977: 56)

’Armen’ är inte ett eget kirem enligt analysen utan två olika kirem, överarmen och underarmen. Men det räcker med en gemensam symbol för dem eftersom underarmen till skillnad från överarmen alltid måste ha attitydbeskrivning och därigenom kan inte förväxling ske. (Bergman, 1977: 81)
Bergman (1982)
Underarmen saknar egen symbol men transkriberas med armens symbol 􌥜 följd av attitydsymbolerna. (Bergman, 1982: 8)
Hedberg (1989)

Omnämns inte. Se armen [􌥜].

Bergman & Björkstrand (1993)
Underarmen transkriberas följd av attitydsymbolerna. (Bergman & Björkstrand, 1993: 5)

Omnämns i tabell över lägen (Bergman & Björkstrand, 1993: 4, 21).

Wallin (1994)

Omnämns i tabell över lägen (Wallin, 1994: 159).

􌤓Bröstet
Bergman (1977)
Bröstet är partiet mellan halsen och mellangärdet. I tecken med enkel artikulator placeras handen mitt på bröstet, men för tecken med dubbel artikulator krävs ett större utrymme om båda händerna skall artikulera samtidigt. Dessa teckens utförande tar då båda sidorna av bröstet i anspråk. Tecknen skön och bada […] illustrerar de två varianterna av bröstet. (Bergman, 1977: 54)
Bergman (1982)

Omnämns i tabell över lägen (Bergman, 1982: 7, 24) och exempel 10 (Bergman, 1982: 15) och i brödtext.

Hedberg (1989)

Omnämns i tabell över lägen (Hedberg, 1989: 59).

Bergman & Björkstrand (1993)

Omnämns i tabell över lägen (Bergman & Björkstrand, 1993: 4, 21) och exempel 10 (Bergman & Björkstrand, 1993: 12) och i brödtext.

Wallin (1994)

Omnämns i tabell över lägen (Wallin, 1994: 159).

􌤕Vänstra sidan av bröstet
Bergman (1977)
Vänster sida av bröstet eller hjärtat är dessutom ett eget lägeskirem, trots att den också ingår som en del av föregående kirems varianter (som dock var betingad av dubbel artikulator). En hand som spretas uppåt på vänster sida av bröstet ger tecknet förtjust. Om detta ställe utbyts mot (mitt på) bröstet betyder det i stället förkyld. (Bergman, 1977: 54–56)
Bergman (1982)

Omnämns i tabell över lägen (Bergman, 1982: 7, 24).

Hedberg (1989)

Omnämns i tabell över lägen (Hedberg, 1989: 59).

Bergman & Björkstrand (1993)

Omnämns i tabell över lägen (Bergman & Björkstrand, 1993: 4, 21).

Wallin (1994)

Omnämns i tabell över lägen (Wallin, 1994: 159).

􌤔Högra sidan av bröstet
Bergman (1977)
Höger sida av bröstet fungerar också den som ett eget kirem. Att vänster sida gör det, skulle kunna förklaras av att hjärtat attraherar en del teckens val av ställe, men förekomsten av den högra sidan som lägeskirem kan inte förklaras med hänvisning till något speciellt organ eller någon viss kroppsdel. Hur höger sida kontrasterar mot vänster sida visar tecknen konsulent och minister […], och skillnaden mellan bröstet och höger sida demonstreras av skön och fattig (Bergman, 1977: 56)
Bergman (1982)

Omnämns i tabell över lägen (Bergman, 1982: 7, 24).

Hedberg (1989)

Omnämns i tabell över lägen (Hedberg, 1989: 59).

Bergman & Björkstrand (1993)

Omnämns i tabell över lägen (Bergman & Björkstrand, 1993: 4, 21).

Wallin (1994)

Omnämns i tabell över lägen (Wallin, 1994: 159).

􌤖Magen / mellangärdet
Bergman (1977)
Magen har valts som beteckning för ett lägeskirem som rymmer många varianter som alla är olika kroppsdelar: mellangärdet, magen, midjan, höften — till och med låren och benen ingår här. Det korrekta utförandet av tecknet hund är en klappande rörelse mot låret. Men om den tecknande sitter eller syns endast till en del av någon annan anledning antyds endast detta läge och handen klappar mot ett tänkt ben i midjehöjd. Tecknet uppfattas ändå som hund. Det har inte varit möjligt att hitta några kontrasterande teckenpar inom denna jämförelsevis heterogena grupp, som dock utåt gentemot de andra lägeskiremen fungerar som en enhetlig uppsättning, i och med att de kontrasterar mot dessa lägen. (Bergman, 1977: 56)
Bergman (1982)

Omnämns i tabell över lägen (Bergman, 1982: 7, 24).

Hedberg (1989)

Omnämns i tabell över lägen (Hedberg, 1989: 59).

Bergman & Björkstrand (1993)

Omnämns i tabell över lägen (Bergman & Björkstrand, 1993: 4, 21).

Wallin (1994)

Omnämns i tabell över lägen (Wallin, 1994: 159).

􌤗Höfterna
Bergman (1977)

Se magen [􌤖].

Bergman (1982)
Symboler för de lägen vilka utgörs av den ena kroppsdelen i ett par kan vid behov dubbelskrivas med motsvarande spegelvända symbol: 􌤾, 􌤉, 􌤠, 􌤗, 􌥜􌥜, 􌤑􌤑, 􌤄. (Bergman, 1982: 8)

Notera: De (högst osannolika) dubbleringarna 􌥜􌥜 och 􌤑􌤑 omnämns inte i några andra källor (och även här ges inga konkreta exempel på tecken i vilka de ingår). De har därför inte tagits med i den här listan.

Hedberg (1989)

Omnämns inte. Se högra höften [􌤘].

Bergman & Björkstrand (1993)
Symboler för de lägen vilka utgörs av den ena kroppsdelen i ett par kan vid behov dubbelskrivas med motsvarande spegelvända symbol: 􌤾 􌤉 􌤠 􌤗 􌤄. (Bergman & Björkstrand, 1993: 5, beskrivning identisk med Bergman, 1982)
􌤙Vänstra höften
Bergman (1977)

Se magen [􌤖].

Bergman (1982)

Omnämns inte. Se högra höften [􌤘].

Hedberg (1989)

Omnämns inte. Se högra höften [􌤘].

Bergman & Björkstrand (1993)

Omnämns inte. Se högra höften [􌤘].

􌤘Högra höften
Bergman (1977)

Se magen [􌤖].

Bergman (1982)

Omnämns i tabell över lägen (Bergman, 1982: 7, 24).

Hedberg (1989)

Omnämns i tabell över lägen (Hedberg, 1989: 59).

Bergman & Björkstrand (1993)

Omnämns i tabell över lägen (Bergman & Björkstrand, 1993: 4, 21).

Wallin (1994)

Omnämns i tabell över lägen (Wallin, 1994: 159).

􌤚Benet
Bergman (1977)

Se magen [􌤖].

Bergman (1982)

Omnämns i tabell över lägen (Bergman, 1982: 7, 24).

Hedberg (1989)

Omnämns i tabell över lägen (Hedberg, 1989: 59).

Bergman & Björkstrand (1993)

Omnämns i tabell över lägen (Bergman & Björkstrand, 1993: 4, 21).

Wallin (1994)

Omnämns i tabell över lägen (Wallin, 1994: 159).

Symbolerna är ordnade uppifrån och ner, med de lägen som vanligtvis inte involverar kontakt först i tabellen.

Eventuellt dubblerade kroppslägen i Wallin (1994) nämns inte i bokens appendix och är inte (än) markerade ovan.

I beskrivningen av transkriptionssystemet i Bergman (1982) beskrivs även armen (􌥜) och överarmen (􌤑) som dubbleringsbara, men möjligheten till tvåhandstecken som har bägge armarna som läge torde vara begränsat, och jag har aldrig sett någon verklig transkription som använder sig av detta, så dessa varianter har utelämnats här. (Dubblerade varianter av armen eller överarmen omnämns inte heller i någon annan källa.)

I Hedberg (1989) finns inga dubblerade former förutom bröstet (􌤓) (varken i text eller symbolförklaring). Sannolikt detta ett resultat av att persontecken oftast är enhandstecken (snarare än att Hedberg skulle försökt undvika använda dubblerade symboler).


Minnesregel: Alla rundade symboler utom näsan (􌤼) är på huvudet, medan symboler med räta vinklar i sig är på kroppen.

Relationssymboler

Relationsymbolen skrivs ovanför symbolen för läget/sekundära handen och indikerar var den primära handen befinner sig. Dvs att om symbolen ovanför (◌􌤹) används så befinner sig den primära handen ovanför den andra handen/läget.

◌􌤹över
◌􌥚under
◌􌤺bredvid
◌􌥛framför
◌􌥛bakom / innanför
Ordningen ovan är densamma som i Svenskt teckenspråkslexikon (1997).

Då ingen relationssymbol skrivits ut beror den primära handens placering på om det är ett tecken med dubbelartikulation, kroppsläge eller manuellt läge. Vid kroppsläge är relationen vid om ingen relationssymbol används, vid dubbelartikulation är den bredvid och vid manuellt läge agerar den aktiva handen vid den passiva handens handflata, dvs den passiva handens attitydvridning avgör relationen (om den passiva handen är uppåtvriden så är relationen ovanför).

Kroppsläge (Ingen relationssymbol betyder vid.)
􌤛􌤨􌥓􌥘􌤟􌥼􌥻 rädd vid hakan
􌤛􌥚􌤨􌥓􌥘􌤟􌥼􌦃 ful under hakan
􌤃􌤺􌥈􌥓􌥙􌤟 tänka bredvid pannan
Manuellt läge (Ingen relationssymbol betyder vid passiva handens handflata.)
􌤢􌤴􌥗􌤱􌥓􌥘􌤟􌥼􌥻 innehålla bredvid (pga vänstervriden)
􌤢􌤵􌤷􌥈􌤵􌤶􌤟􌥼􌦃􌥼􌦄􌥼􌤟 fram och tillbaka, tur och retur framför (pga framåtvriden)
􌤢􌥔􌥘􌤱􌤵􌥘􌥰􌦉 isolera, isolering innanför (pga inåtvriden)
􌤢􌥔􌤸􌤢􌤴􌤶􌤟􌥤 ungefär, cirka över (pga uppåtvriden)
􌤢􌥔􌥙􌤨􌥓􌥘􌦃 tunnelbana under (pga nedåtvriden)
􌥈􌤻􌤵􌥗􌥈􌥓􌥙􌤟􌥨 temperatur innanför pekfingret
Dubbelartikulation (Ingen relationssymbol betyder brevid.)
􌤵􌥗􌤣􌤣􌤵􌤶􌥧 låg brevid vinkelhanden
􌤵􌥘􌥃􌥃􌤵􌥘􌥳 hur många brevid sprethanden
􌤵􌥘􌥃􌤻􌥃􌤵􌥘􌤟􌥼􌥹􌥳 många innanför sprethanden
􌥔􌥘􌤢􌤹􌤢􌥓􌥘􌥦􌤟􌥻 bygga, byggnad ovanför flata handen
Björkstrand (1998)
Regeln bakom alla exemplen säger att den aktiva handen alltid agerar vid den passiva handens handflata om inget annat har angetts.
Med andra ord:
Om den passiva handens handflata äruppåtvänd=aktiva handen ovanför
nedåtvänd=aktiva handen under
framåtvänd=aktiva handen framför
inåtvänd=aktiva handen bakom
(Björkstrand, 1998: 25–27)
Exempel med passiv hand
Exempel med kroppsläge
läge hand rörelse
􌤒􌤹􌥔􌥙 􌤢􌤴􌤸 􌥢􌥲􌦀􌥼􌤟
behärska

Hand

Artikulatorn innefattar handform och attityd (handflatans riktning och vridning).

Ett tecken kan utföras med en eller två händer. I de fall två händer används kan den icke-dominanta handen antingen hållas stilla (i så fall utgör den ett artikulationsställe, enligt ovan) eller röra sig tillsammans med den dominanta handen (i så fall är den en artikulator, såsom beskrivet här).

Artikulatorn består av en eller två händer.

Exempel med enkel artikulator
Exempel med dubbel artikulator

Handform

För en mer utförlig diskussion av handformerna se Inventering av handformer.


􌤤A-handen
Bergman (1977)
A-handen är [liksom vinkel­handen] också böjd i enbart den inre knogen. Fingrarna är samlade. Tummen är motställd de övriga fingrarna och är i kontakt med finger­topparna. A-handen kan även kallas sluten hand, men så som ordet används här är även O-handen en sluten hand. (Bergman, 1977: 45)
Bergman (1982: 25)
8)

A-handen

Wallin (1994)
A-handen utgörs av att fingrarna samlad form är böjda i inre knogen. Tummen är motställd fingrarna och är vanligtvis kontakt med pek- och långfingrarnas flatsida vid ytterknogen. (Wallin, 1994: 125)
NA-handen

Den här symbolen används inte längre – idag används 􌤎 (lilla O-handen) istället. Symbolen beskrivs i följande källor:

Hedberg (1989)
Fig 34 NA-handen (Hedberg, 1989: 63)
Bergman & Björkstrand (1993)
NA-handen (Bergman & Björkstrand, 1993: 23)
Wallin (1994)

Symbolen varken beskrivs eller används i boken, utan listas endast i tabellen över hand­forms­symboler i Appendix A (Wallin, 1994: 159).

􌥄Tumvinkelhanden

Symbolen introducerades 1982.

Bergman (1982: 25)
7)

􌥄 tumvinkelhanden

Wallin (1994)
Tumvinkelhanden liknar A-handen men öppningsgraden mellan tummen och fingertopparna är mer markerad. Ibland kan fingrarna vara något böjda i yttre knogarna. (Wallin, 1994: 125)
􌤣Vinkelhanden
Bergman (1977)
Den vinklade handen är böjd i den inre men inte i den yttre knogen. Fingrarna är samlade. Tummen ligger normalt upp mot pekfingrets inre knoge. Man kan ibland se att den också kallas kupad hand. (Bergman, 1977: 45)
Ett enda drag skiljer också den flata handen från den vinklade som är böjd i den inre knogen. (Bergman, 1977: 41)
Den vinklade handens bokstav är ett uppochnervänt V. (Bergman, 1977: 80)
Bergman (1982: 25)
6)

􌤣 vinkelhanden

􌤧Tumhanden (tummen)
Bergman (1977)
Tummen är vanligen rak, men böjda varianter förekommer också. (Bergman, 1977: 46)
Bergman (1982: 25)
15)

􌤧 tummen

􌥋Måtthanden
Bergman (1977)
Måtthanden formas av tummen och pekfingret som båda är böjda i yttre knogen. Tummen är motställd pekfingret (jfr klohanden). I samband med artikulationstypen förändringsrörelse (se s 66) uteblir böjningen i yttre knogen. (Bergman, 1977: 47)
Måtthandens ikoniska symbol är ett bakvänt C (Bergman, 1977: 80)
Bergman (1982: 26)
28)

􌥋 måtthanden

􌥉Raka måtthanden

Symbolen introducerades 1982.

Bergman (1982: 26)
29)

􌥉 rak måtthand

Wallin (1994)
utgörs av att pekfingret och tummen hålls motställda varandra med en öppnings­grad emellan. Någon fix öppnings­grad kan svårligen förut­bestämmas men snaps­glas­storlek är normalfall. Pekfingret är vanligen böjt i främst inre knogen. Men viss böjning i mellanknogen och yttre leden förekommer också. Raka måtthanden förekommer också i två varianter som allomorfer. Dels hålls övriga fingrar knutna, dels raka och spretade. Det finns en tredje allomorf. Den utgörs också av pekfingret och tummen med tillägget att långfingret hålls intill pekfingret (jfr. N-måtthand, 7.22). (Wallin, 1994: 129)
Vinklade tupphanden

Den här symbolen används inte längre – idag används 􌤮 (tupphanden) istället.

Hedberg (1989)
Fig 33 vinklade tupphanden (Hedberg, 1989: 63)
􌦫D-handen
Bergman (1982: 25)
2)

D-handen

􌤩Nyphanden

Introducerades i Bergman (1977). Från Hedberg (1989) och framåt gjorde man skillnad mellan nyphanden (􌤩) och böjda pekfingret (), men i och med Svenskt teckenspråkslexikon (1997) slutade man göra den distinktionen.

Bergman (1977)
Nyphanden skiljer sig från måtthanden genom att tummen och pekfingret här etablerat kontakt med varandra. De bildar antingen en spets (jfr A-handen) eller en liten ring (jfr O-handen). (Bergman, 1977: 47)
[Den] grekiska bokstaven […] delta avbildar den spets som tummen och pekfingret bildar i nyphanden. (Bergman, 1977: 80)
Bergman (1982: 26)
30)

􌤩 nyphanden

Wallin (1994: 124)
Nyphanden utgörs av pekfingret och tummen som vanligtvis är i kontakt med varandra vid fingerdynorna. Nyphanden förekommer i två varianter som allomorfer. Dels hålls övriga fingrar knutna, dels [för stor nyphand] utsträckta och spretade.

Wallins nyphand har sannolikt alltid vinklat pekfinger (aldrig böjt) eftersom symbollistan också inkluderar böjda pekfingret ().

􌤎Lilla O-handen

Används istället för NA-handen, och böjda N-handen/NO-handen.

(Beskrivning saknas)

􌥇E-handen

Symbolen introducerades 1982.

Bergman (1977) inkluderar inte ”􌥇” E-handen i transkriptionen, men handformen avbildas i handalfabetet (figur 9, sidan 32) och omnämns som ”handalfabetets bokstav e” i en diskussion om ordningstal (sidan 45).

Bergman (1982: 25)
14)

E-handen

􌦬Stora hållhanden (F-handen)

(Beskrivning saknas)

Kallas stora hållhanden i Svenskt teckenspråkslexikon (2008), har tidigare kallats F-handen.

􌤦Knutna handen
Bergman (1977)
Den knutna handen är böjd i inre och yttre knogarna så långt att fingertopparna ligger i kontakt med handflatan. Tummen ligger över de krökta fingrarna i grundformen.

Variant: ’hållhanden’ som skiljer sig från den äkta knutna formen genom att tummen ligger mot pekfingrets sida (ungefär samma form som handen har när man håller i en nyckel). (Bergman, 1977: 45)

Bergman (1982: 25)
12)

􌤦 knutna handen

Wallin (1994)
Knuten hand utgörs av att fingrarna är böjda i inre och yttre knogarna så mycket att fingertopparna har kontakt med handflatan. Tummen ligger över de krökta pek- och långfingrarna. (Wallin, 1994: 123)
􌤲Stora nyphanden
Bergman (1977)
Den stora nyphanden bildas som nyphanden med den skillnaden att de övriga fingrarna inte är knutna utan helt raka och spretade. Den är således det enda undantaget från regeln om att fingerhandformerna har en knuten grundform. Som variant förekommer handalfabetets H-hand (se figur 9, s 32). (Bergman, 1977: 47)
Bergman (1982: 26)
35)

􌤲 stora nyphanden

Wallin (1994)
Nyphanden [􌤲] utgörs av pekfingret och tummen som vanligtvis är i kontakt med varandra vid fingerdynorna. Nyphanden förekommer i två varianter som allomorfer. Dels hålls övriga fingrar knutna, dels utsträckta och spretade. (Wallin, 1994: 124)
Böjda stora nyphanden
Wallin (1994)
Böjda stora nyphanden utgörs av att tummen och pekfingret bildar en ring med övriga fingrar spretade och utsträckta. (Wallin, 1994: 111)

Kallas även ”runda nyphanden” i bildtext (Wallin, 1994: 111, fig 7.24).

􌤱Lillfingret (I-handen)
Bergman (1977)
Lillfingret är rakt, men en viss böjning i inre knogen tillåts för att underlätta artikulationen. Kallas även I-handen. (Bergman, 1977: 46)
Bergman (1982: 26)
25)

􌤱 lillfingret

􌥑Flyghanden
Bergman (1977)
Flyghanden utgörs av tummen och lillfingret och har sitt namn efter ett av de få tecken den förekommer i. Fingrarna är oböjda.

Variant: hos några personer kan i en del teckens utförande en variant iakttas som i stället för tummen har pekfingret. (Bergman, 1977: 46)

Flyghanden […] har som grundelement [ett] I […] till vilka har fogats ett tvärstreck. Detta kan om man vill tolkas som symbol för tummen, som är det enda drag som skiljer […] flyghanden från I-handen. (Bergman, 1977: 80)
Bergman (1982: 26)
26)

􌥑 flyghanden

􌤢Flata handen
Bergman (1977)
Den flata handen är en rak hand utan böjning i knogarna. Fingrarna är samlade. Tummen är inte ett distinktivt drag i den här handformen och förekommer i olika positioner. Den mest avspända varianten får lätt något åtskilda fingrar och kan för smidighetens skull också ha en viss böjning i knogarna.

Den flata handen är en mycket utnyttjad handform som lika gärna skulle kunna kallas ’handen’. Dess mest utmärkande drag är att den inte intagit någon särskild form, men som sådan står den ändå i kontrast till alla andra former.

Variant: vid tecken med artikulationen hakning eller mottagning (se s 70, 72) ligger tummen indragen över handflatan innan den utför rörelsen som innebär att den griper tag i den andra handen och håller i denna mellan fingrarna och tummen. (Bergman, 1977: 41–45)

Bergman (1982: 25)
1)

􌤢 flata handen

Wallin (1994)
Flata handen utgörs av att alla fingrar är utsträckta och samlade. Tummen hålles vanligtvis intill pekfingersidan. (Wallin, 1994: 108, 129)
􌥂Flata tumhanden
Bergman (1982: 25)
5)

􌥂 flata tumhanden

Wallin (1994)
Flata tumhanden utgörs av att tummen är mer rak i inre knogen och fingrarna mer utsträckta i inre knogarna jämfört med S-handen. (Wallin, 1994: 129)
􌤪Krokfingret

Symbolen var spegelvänd (􌤪) i tidiga källor, och uppträdde i sin nuvarande form i Svenskt tecken­språks­lexikon (1997).

􌤪Bergman (1977)
Krokfingret är också pekfingret, som här dock är böjt i yttre knogen och därmed också i den yttersta leden på fingret. (Bergman, 1977: 45)
[K]rokfingrets [symbol är] ett uppochnervänt J. (Bergman, 1977: 80)
􌤪Bergman (1982: 25)
18)

􌤪 krokfingret

􌤪Hedberg (1989)
􌤪Bergman & Björk­strand (1993)
􌤪Wallin (1994)
Krokfingerhanden utgörs av att pekfingret är böjt i mellanknogen och yttersta leden. (Svenskt tecken­språks­lexikon, 1997: 107)
􌤪 – Svenskt tecken­språks­lexikon (1997)
􌤪 – Björk­strand (1998)
􌤪 – Björk­strand & Bergman (2015)
􌤪 – Riemer (2015)
􌥎K-handen

Symbolen introducerades 1982.

Bergman (1977) inkluderar inte ”􌥎” i transkriptionen, men handformen förekommer i handalfabetet (figur 9, sidan 32).

Bergman (1982: 26)
34)

K-handen

Hedberg (1989)
Bergman & Björk­strand (1993)
Wallin (1994)
Svenskt tecken­språks­lexikon (1997)
Björk­strand (1998)
Björk­strand & Bergman (2015)
Riemer (2015)
􌥈Pekfingret
Bergman (1977)
Pekfingret är rakt, men kan i enstaka tecken böjas i den inre knogen om artikulationen därigenom underlättas.

Pekfingret är vid sidan av den flata handen den mest frekventa hand­formen. Det kan delvis förklaras av att många tecken till sitt ursprung är pekningar (du, jag, upp, ner, gud m fl). Den här hand­formen kan också ibland ha en viss betydelse­laddning och är vanlig i tecken med betydelse­komponenten ’en’, ’ensam’. (Bergman, 1977: 46)

Bergman (1982: 25)
16)

􌥈 pekfingret

Wallin (1994)
utgörs av pekfingerhanden med utsträckt pekfinger utan böjning i inre knogen. Den har också en allomorf, vinklad pekfingerhand med fingret böjt i inre knogen. Allomorfen är artikulatoriskt betingad, t ex när pekfingerändan är riktad bakåt vid örat som i tecknet betecknande ’penna sitter bakom örat’ (Wallin, 1994: 105)
Vinklade pekfingret

Symbolen introducerades 1982 och användes fram till 1994. Idag används ”􌥈” pekfingret istället.

Bergman (1982: 25)
17)

vinklade pekfingret

Wallin (1994)
fingret böjs innerknogen (Wallin, 1994: 106)
Böjda pekfingret (LO-handen)

Symbolen används inte längre.

Introducerades i Hedberg (1989) och gjorde skillnad mellan nyphanden (􌤩) och böjda pekfingret (), men i och med Svenskt teckenspråkslexikon (1997) slutade man göra den distinktionen.

Kallades först LO-handen (Hedberg 1989), därefter böjda pekfingret (Bergman & Björkstrand 1993, Hedberg 1994).

Hedberg (1989)
LO-handen (en variant av nyp­handen) (Hedberg, 1989: 21)
Fig 32 LO-handen (Hedberg, 1989: 63)
Bergman & Björkstrand (1993)
Böjda pekfingret (Bergman & Björkstrand, 1993: 22)
Wallin (1994)

Finns det en bild eller beskrivning av handformen i Wallin (1994)? Isf infoga den/dem här.

􌤨L-handen

Symbolen introducerades 1982.

Bergman (1977) betraktade denna handform som en variant av ”􌥊” T-handen och använde termen ”L-handen” som en synonym till pekfingret (sidan 149).

Bergman (1982: 26)
27)

􌤨-handen

Wallin (1994)
L-handen utgörs av rakt pekfinger och tumme som förhåller sig vinkelräta mot varandra. (Wallin, 1994: 112)
􌤿M-handen
Bergman (1977)
M-handen kan ses som omvändningen av flyghanden. I den här handformen är det handens tre mellersta fingrar som utgör formen, medan tummen och lillfingret ligger ’knutna’ in över handflatan. Fingrarna är företrädesvis samlade. Detta är den enda formen av finger­konfigurationerna där ring­fingret deltar aktivt i formens bildande. (Bergman, 1977: 46)
Bergman (1982: 26)
23)

M-handen

􌥌N-handen
Bergman (1977)
N-handen utgörs av rakt lång- och pekfinger. Fingrarna är samlade. (Bergman, 1977: 46)
Bergman (1982: 26)
19)

N-handen

Wallin (1994)
[…] utgörs av utsträckta och samlade pek- och långfingrar (se 7.15). (Wallin, 1994: 108)
Vinklade N-handen

Den här symbolen används inte längre – idag används 􌥌 (N-handen) istället.

Bergman & Björkstrand (1993)
Vinkl. N-handen (Bergman & Björkstrand, 1993: 23)
Wallin (1994)
utgörs av utsträckta pek- och lång­fingrar i samlad form och böjda i inre knogarna (Wallin, 1994: 115)
N-måtthanden

Förekommer endast i Wallin (1994).

Wallin (1994)
utgörs av att pekfingret och långfingret är sammanhållna och böjda i inre knogarna. Tummen är motställd de båda fingrarna. (Wallin, 1994: 110)
Böjda N-handen (NO-handen)

Den här symbolen används inte längre – idag används 􌤎 (lilla O-handen) istället.

1989 kallades den NO-handen. 1993 och 1994 kallades den böjda N-handen.

Hedberg (1989)
Fig 35 NO-handen (Hedberg, 1989: 63)
Bergman & Björkstrand (1993)
Böjda N-handen (Bergman & Björkstrand, 1993: 23)
Wallin (1994)

Finns det en bild eller beskrivning av handformen i Wallin (1994)? Isf infoga den/dem här.

􌥆O-handen
Bergman (1977)
O-handen är böjd i inre och yttre knogarna, men endast så mycket att tummen och fingertopparna skall kunna etablera kontakt för att en cirkelform skall bildas. O-handen är i motsats till både S-handen och klo-handen en sluten handform och kontakten mellan fingertopparna och tummen är det enda draget som skiljer O-handen från dem. I O-handen finns en spretning antydd, men fingrarna kan också vara samlade. (Bergman, 1977: 45)
Bergman (1982: 25)
11)

O-handen

􌤫Hållhanden

Symbolen introducerades 1982.

Bergman (1977) klassade hållhanden som en variant av ”􌤦” knutna handen.

Bergman (1977)
[…] den knutna handens variant hållhanden. (Bergman, 1977: 66)
’hållhanden’ […] skiljer sig från den äkta knutna formen genom att tummen ligger mot pekfingrets sida (ungefär samma form som handen har när man håller i en nyckel). (Bergman, 1977: 45)
Bergman (1982: 25)
13)

􌤫 hållhanden

Wallin (1994)
Hållhanden liknar knuten hand men pekfingret är något mer utsträckt i inre knogen och tummen hålls mot sidan av pekfingret. (Wallin, 1994: 126)
􌦭Q-handen

Knuten hand, med tummen utstickande i samma riktning som tumvinkelhanden.

Symbolen omnämns i Björkstrand & Bergman (2015) men utan att handformen beskrivs. Bilden ovan är baserad på dess utseende i videor i Svenskt teckenspråkslexikon (2008).

Q-handen är en ovanlig handform, i Svenskt teckenspråkslexikon (2008) förekommer den bara i tecknet 􌦭􌤵􌤶􌦑 Q (bokstaven); dam (i kortspel).

􌤬Långfingret

Symbolen introducerades 1982.

Bergman (1977) inkluderar inte ”􌤬” i transkriptionen, men handformen förekommer i handalfabetet (figur 9, sidan 32).

Bergman (1982: 26)
22)

􌤬 långfingret

􌥅S-handen
Bergman (1977)
S-handen är rak i de inre knogarna men böjd i de yttre. Fingrarna är samlade och tummen är motställd dessa. Handen är öppen, dvs kontakt mellan tummen och fingertopparna förekommer inte. (Bergman, 1977: 45)
Bergman (1982: 25)
9)

S-handen

Wallin (1994)
S-handen utgörs av att fingrarna är raka i inre knogarna och samlade men böjda i mellanknogarna och yttersta leden. Tummen är motställd fingrarna. (Wallin, 1994: 111, 128)
􌤥Klohanden
Bergman (1977)
Klo-handen är rak i de inre knogarna men böjd i de yttre. Fingrarna är spretade — det enda draget som skiljer den från S-handen. Liksom den spretade handen (med raka fingrar) utmärks klo-handen av spändhet jämfört med sin samlade motsvarighet, i det här fallet alltså en avspänd, mindre samlad variant av S-handen. (Bergman, 1977: 45)
För klohanden används grekiska bokstaven sigma […] (Bergman, 1977: 80)
Bergman (1982: 25)
10)

􌤥 klohanden

Wallin (1994)
Klohanden utgörs av att fingrarna är spretade och raka i inre knogarna men böjda i mellanknogarna och yttersta leden. Hur mycket fingrarna är böjda varierar. När handformen etablerar kontakt med tex. bröstet sträcks fingrarna gärna ut så att kontakten etableras mitt på fingertopparna och inte vid nagelområdet. (Wallin, 1994: 109, 126)
􌥊T-handen

Symbolen introducerades 1977 men inkluderade då också det vi idag kallar ”􌤨” L-handen. 1982 fick den sin nuvarande betydelse.

Bergman (1977)

Notera: Den första, raka, handformen beskriven nedan kallas idag ”􌤨” L-handen.

T-handen bildas av tummen och pekfingret […]. Båda är raka och bildar tillsammans en rät vinkel. Den har fått sitt namn efter den variant som används i initialtecken (med handalfabetets T som artikulator). I varianten är pekfingret böjt i inre knogen och tummen vilar mot densamma (Bergman, 1977: 46)
Bergman (1982: 26)
31)

T-handen

􌦱Lamahanden / U-handen
?

Inlånad från ASL. Förekommer i ord som 􌦱􌤵􌤷􌥵􌥼􌥻 Lama.

􌤽Dubbelkroken
Bergman (1977)
Dubbelkroken formas av pek- och långfingret som böjts i den yttre knogen. Det är denna böjning som skiljer den från N- och V-händerna. Fingrarna kan vara spretade eller samlade. (Bergman, 1977: 46)
Dubbelkroken skrivs med ett uppochnervänt U. (Bergman, 1977: 80)
Bergman (1982: 26)
21)

􌤽 dubbelkroken

􌤯Böjda tupphanden
Bergman (1982: 26)
33)

􌤯 böjda tupphanden

Wallin (1994)
Böjda tupphanden utgörs av tummen, pekfingret och långfingret som är spretade från varandra och raka i inre knogarna samt böjda i mellanknogarna och yttersta leden. (Wallin, 1994: 109, 127)
􌤭V-handen
Bergman (1977)
V-handen utgörs också av pek- och långfingret, men dessa är i den här [till skillnad från N-handen] formen spretade. Den har ibland en viss semantisk laddning motsvarande ’två’, ’dubbel’ och används t ex i tecknen TVÅ, BÅDA, ELLER. (Bergman, 1977: 46)
Bergman (1982: 26)
20)

V-handen

􌤮Tupphanden
Bergman (1977)
Tupphanden består […] av tre fingrar: tummen, pekfingret och långfingret. De är oböjda och spretar från varandra. (Bergman, 1977: 46)
[…] tupphanden har som grundelement [ett] V […] till vilk[et] har fogats ett tvärstreck. Detta kan om man vill tolkas som symbol för tummen, som är det enda drag som skiljer tupphanden från V-handen […] (Bergman, 1977: 80)
Bergman (1982: 26)
32)

􌤮 tupphanden

􌤰W-handen

Symbolen introducerades 1982.

Bergman (1977) inkluderar inte ”􌤰” W-handen i sin transkription, men handformen förekommer i tecknet tre som avbildas i listan över grundtal (figur 76, sidan 144).

Bergman (1982: 26)
24)

W-handen


Böjda W-handen finns inte dokumenterad, men en handform med den beskrivningen förekommer i ett antal tecken i Svenskt teckenspråkslexikon (2008):

􌤢􌤴􌤸􌤰􌤴􌥙􌤟􌥼􌥣􌥲􌥿 tre veckor
􌤡􌤰􌤴􌥙􌦄􌥦􌥱􌥿 för tre veckor sedan
􌤢􌤴􌤸􌤰􌤴􌥙􌤟􌥼􌦄􌥦􌥱􌥿 för tre veckor sedan
􌤢􌤴􌤸􌤰􌥓􌥙􌤟􌥼􌦃􌥲􌦊 om tre veckor
􌤢􌤴􌥗􌤰􌤴􌤶􌥣􌤟􌥲􌥿􌥻 var tredje vecka
􌤳X-handen

(Beskrivning saknas)

􌥃Sprethanden
Bergman (1977)
Den spretade handen är en rak hand utan böjning i knogarna. Fingrarna (inkl tummen) är spretade. Skillnaden mellan en avslappnad flat hand med åtskilda fingrar och en spretad hand är lätt observerad eftersom den spretade handen utmärks av större spändhet.

Variant: Vid artikulationen med förändringsrörelse (se s 66) föregriper tummen läget i sluthanden och ligger redan i själva sprethanden in över handflatan, motställd de andra fingrarna som samtidigt har en viss grad av böjning i inre knogen. (Bergman, 1977: 45)

Den spretade handen symboliseras här med ett Y med ett streck genom och kan kanske ge association till handformen. (Bergman, 1977: 80)
Bergman (1982: 25)
3)

􌥃 spretade handen

Wallin (1994)
Sprethanden utgörs av att fingrarna är spretade och utsträckta i alla knogarna. (Wallin, 1994: 113)
Vinklade sprethanden

Används bara av Wallin (1994). Handens form är densamma som när man bär en stor bricka med saker på, fingrarna är bara lätt vinklade (med en vinkel mindre än den i vinkelhanden). Att jämföra med Wallins böjda sprethand.

Wallin (1994)
[…] utgörs av att fingrarna är spretade och vinklade inre knogarna. (Wallin, 1994: 111)
En variant är vinklad sprethand. Den utgörs av spretade fingrar som är böjda i inre knogarna (jfr. 6.20, sid. 88). […] väljs för entiteter vars del man håller i utgör underdelen. (Wallin, 1994: 129)

På bild i figur 6.20 och 6.21. (Wallin, 1994: 88)

Böjda sprethanden

Används bara av Wallin (1994). Fingrarna är bara lätt böjda (med en vinkel mindre än den i klohanden). Att jämföra med Wallins vinklade sprethand.

Wallin (1994)
[…] en handform som är ett mellanting av sprethand och klohand. Jag kallar den för böjd sprethand. De spretade fingrarna är lätt böjda i mellan- och ytterknogarna. (Wallin, 1994: 53)
Böjda sprethanden utgörs av att fingrarna är spretande och raka i inre knogarna och något böjda i både mellanknogarna och yttersta leden. (Wallin, 1994: 110)
[…] utgörs av spretade fingrar som är böjda i mellan- och ytterknogarna. (Wallin, 1994: 127)

På bild i figur 7.23 (Wallin, 1994: 110) och 7.56 (Wallin, 1994: 127).

I Svenskt teckenspråkslexikon (2008), omnämns ”böjda sprethanden” i beskrivningen av tecknet 􌤢􌤴􌥗􌥃􌤴􌤶􌤟􌥼􌥣􌥲􌥿 fem veckor men i tillhörande video utförs tecknet med klohanden.

􌥒Stora långfingret

Symbolen introducerades 1982.

Bergman (1982: 26)
36)

􌥒 stora långfingret

􌥟Runda långfingret

Symbolen introducerades 1982.

Bergman (1982: 26)
37)

􌥟 runda långfingret

Böjda långfingret
Wallin (1994)
En annan handform är böjt långfinger. Tummen hålls under långfingertoppen med en lucka emellan. Övriga fingrar är utsträckta. (Wallin, 1994: 53)
[…] utgörs av böjt långfinger i alla knogarna och tummen öppet motställd långfingret (Wallin, 1994: 128)
􌦪4-handen

Symbolen introducerades 1982.

Bergman (1977) inkluderar inte ”􌦪” 4-handen i sin transkription, men handformen förekommer i tecknet fyra som avbildas i listan över grundtal (figur 76, sidan 144).

Bergman (1982: 25)
4)

4-handen


Böjda 4-handen finns inte dokumenterad, men en handform med den beskrivningen förekommer i ett antal tecken i Svenskt teckenspråkslexikon (2008):

􌤢􌤴􌥗􌦪􌤴􌤶􌤟􌥼􌥣􌥲􌥿 fyra veckor
􌤡􌦪􌤴􌥙􌦄􌥦􌥱􌥿 för fyra veckor sedan
􌤢􌤴􌤸􌦪􌤴􌥙􌤟􌥼􌦄􌥦􌥱􌥿 för fyra veckor sedan
􌦪􌥓􌥙􌤟􌥼􌦃􌥲􌦊 om fyra veckor
􌤢􌤴􌥗􌦪􌤴􌤶􌥣􌤟􌥲􌥿􌥻 var fjärde vecka
Ordningen ovan är grovt alfabetisk. Symboler som inte finns i vårt alfabet kommer efter den symbol de liknar mest. (Ordningen i källorna varierar.)

Handformskategorier

Bergman (1977: 41–47) delar upp handformerna i två kategorier: hela handformer och fingerhandformer. Björkstrand (1998: 19–22) noterar att för tecken med korskontakt är det handformskategorin som avgör var kontakten sker.

Kategori Kontaktpunkt Exempel
Hela handformer På handleden 􌤴􌥙􌤢􌤢􌤴􌥙􌦎􌦄 semester, 􌥃􌤴􌥗􌥃􌤴􌤶􌥧􌥼􌦎 lat, 􌤵􌥗􌤦􌤦􌤵􌤶􌦎􌥲􌦋 fängelse
Fingerhandform På fingrarna 􌤴􌥙􌥌􌥌􌤴􌥙􌦎􌦃 åka, 􌤴􌥗􌥈􌤹􌥈􌤴􌤶􌦎􌥲􌦊􌥼􌥻 sticka, 􌥈􌤻􌤵􌥗􌥈􌤵􌤶􌦃􌥼􌦎 kryss

Attityd

Attityden beskriver handens position med utgångspunkt från handflatan position, och påverkas inte av handformen. (Om du håller handen stilla och byter handform så kan handen fortfarande skrivas med samma attitydsymboler – bara handformssymbolen behöver ändras.)


Om du tänker dig att du ser den tecknande personen uppifrån så blir pil- och skålsymboler mer lättbegripliga.

Riktning Vridning
Sidled 􌥓 Vänster   􌤶
􌥔 Höger   􌥗
Djupled 􌤴 Fram   􌤷
􌥕 Bakåt   􌥘
Höjdled 􌤵 Upp   􌤸
􌥖 Ner   􌥙
Ordningen ovan är densamma som i Svenskt teckenspråkslexikon (1997).

Handens attityd skrivs efter handformen (med riktningssymbol ovanför vridningssymbol), 􌤢􌤵􌤷, eller i tvåhandstecken (med en aktiv och en passiv hand) (􌤢􌤵􌤷􌤢􌤵􌤷).


Vid tvåhandstecken med dubbel artikulator skrivs attityden på varsin sida om de bägge händerna (􌤵􌤷􌤢􌤢􌤵􌤷), och vid tvåhandstecken med en aktiv och en passiv hand skrivs attityden efter respektive handform (􌤢􌤵􌤷􌤢􌤵􌤷).


Bergman (1977) (Bergman, 1977: 51) har en tabell över realiserbara attityder. Inkludera denna här. Finns det tecken som bryter mot hennes regler?

Rörelse

Dessa symboler beskriver handens/händernas förflyttning.


Rörelseriktningar
􌦑Hålls stilla
􌥢Förs åt vänster
􌥣Förs åt höger
􌥤Förs i sidled (vänster–höger)
􌦃Förs framåt
􌦄Förs bakåt/inåt
􌥥Förs i djupled (framåt–bakåt)
􌥦Förs uppåt
􌥧Förs nedåt
􌥨Förs i höjdled (uppåt–nedåt)
Förs kort åt vänster med distinkt avslutning

Förekommer bara i Wallin (1994).

Förs kort åt höger med distinkt avslutning

Förekommer bara i Wallin (1994).

Förs kort framåt med distinkt avslutning

Förekommer bara i Wallin (1994).

Förs kort inåt med distinkt avslutning

Förekommer bara i Wallin (1994).

Förs kort uppåt med distinkt avslutning

Förekommer bara i Wallin (1994).

Förs kort nedåt med distinkt avslutning

Förekommer bara i Wallin (1994).

􌥩Förs kort åt vänster
􌥪Förs kort åt höger
􌥵Förs kort framåt
􌥶Förs kort bakåt
􌥷Förs kort uppåt
􌥸Förs kort nedåt
Förs kort åt vänster med distinkt början

Förekommer bara i Wallin (1994).

Förs kort åt höger med distinkt början

Förekommer bara i Wallin (1994).

Förs kort framåt med distinkt början

Förekommer bara i Wallin (1994).

Förs kort inåt med distinkt början

Förekommer bara i Wallin (1994).

Förs kort uppåt med distinkt början

Förekommer bara i Wallin (1994).

Förs kort nedåt med distinkt början

Förekommer bara i Wallin (1994).

Förs kort åt vänster med distinkt början och avslutning

Förekommer bara i Wallin (1994).

Förs kort åt höger med distinkt början och avslutning

Förekommer bara i Wallin (1994).

Förs kort framåt med distinkt början och avslutning

Förekommer bara i Wallin (1994).

Förs kort inåt med distinkt början och avslutning

Förekommer bara i Wallin (1994).

Förs kort uppåt med distinkt början och avslutning

Förekommer bara i Wallin (1994).

Förs kort nedåt med distinkt början och avslutning

Förekommer bara i Wallin (1994).

Handexterna rörelsearter

En rörelseart beskriver vilken typ av rörelse handen utför.

De handexterna rörelsearterna involverar att hela handen rör sig (inte bara fingrarna) så att handens attityd förändras.

􌥯Båge

Skrivs efter en förs-symbol för att indikera att handen förs i en båge. Bågens riktning skrivs med en rörelseriktningssymbol under bågen.

I t ex 􌤦􌤴􌤶􌥣􌥯􌥿 tvångsplacera förs handen åt ipsi (􌥣) med en samtidig rörelse i en båge uppåt (􌥯􌥿).

Bergman (1977) Skriver grupper av samtidigt utförda artikulationer med symboler ovanför varandra (istället för separerade med ett vertikalt streck [􌥼] som är nutida praxis).

Här verkar båge (􌥯) och vrids (􌥲) båda använda samma notationskonvention (utan specificerad riktning), medan slås (􌥱) fungerar annorlunda. Beskriv hur båge faktiskt fungerar.

􌤢􌤴􌤸 􌤭􌥖􌥗 􌤟􌥣􌥯 avgå s86 ”Den högra nedåtriktade V-handen ’står’ först i den flata vänsterhanden innan den ’avgår’ i en båge till höger.”
􌤓􌥈􌥓􌤸􌤟􌥣􌥯􌤟 vi s140
􌤓􌥋􌤵􌤶􌤟􌥣􌥯􌤟 oss s140
􌤓􌤢􌥓􌤸􌤟􌥣􌥯􌤟 vår s140

(Notera: Detta var innan konventionen att specificera riktningen under bågen hade introducerats, i dagens notation skulle ovanstående transkriberats 􌤢􌤴􌤸􌤭􌥖􌥗􌤟􌥣􌥯􌥿.)

􌦮Cirkel i frontalplan
Frontalplan

Handen förs i en cirkel i frontalplanet. Pilen under cirkelsymbolen visar rörelsens riktning.

􌦮􌦈 högergående cirkelrörelse (t ex yr)
􌦮􌥽 vänstergående cirkelrörelse (endast möjlig vid polytecken)
􌦮􌦂 motgående cirkelrörelse vid dubbelartikulator (t ex moln)
􌦮􌦉 frångående cirkelrörelse vid dubbelartikulator (endast möjlig vid polytecken)

Hur skrivs upprepade rörelser? Används 􌦮􌦂 och/eller 􌦮􌦉 eller har detta frångåtts så att man alltid använder 􌥻?

Hedberg (1989)
*􌦯 horisontell cirkelrörelse
*􌦮 vertikal-parallell cirkelrörelse
*􌦰 vertikal-vinkelrät cirkelrörelse
[…]

Fotnot: * betyder att dessa symboler tillagts till dem som finns i Teckenspråkstranskription. Forskning om teckenspråk X. (Brita Bergman, 1982). (Hedberg, 1989: 60, 62)

Björkstrand (1998)

Björkstrand (1998: 12–18)

Detta skrevs tidigare tidigare 􌥰􌥿 eller 􌥰􌦌 (om rörelsen var upprepad).

Jag har här beskrivit denna rörelse som cirkel i frontal­plan då detta är den enda icke-tvetydiga och koncisa term jag sett i tidigare litteratur. Här är en lista med olika andra prominenta författares terminologival för tydlighets skull:

År Författare Beskrivning
1977 Bergman vertikalt och parallellt med kroppen
1982 Bergman frontalplan / vertikal (stående) cirkel, parallell med den tecknandes kropp
1989 Hedberg vertikal-parallell cirkelrörelse
1998 Björkstrand frontalplan
2015 Bergman & Björkstrand frontalplan
􌦯Cirkel i horisontalplan
Horisontalplan

Handen föres i en cirkel i horisontalplanet. Pilen under cirkelsymbolen visar rörelsens riktning.

􌦯􌦈 högergående cirkelrörelse (t ex ensam).
􌦯􌥽 vänstergående cirkelrörelse (t ex vi [pro-flertal-1])
􌦯􌦂 motgående cirkelrörelse vid dubbelartikulator (endast möjlig vid polytecken)
􌦯􌦉 frångående cirkelrörelse vid dubbelartikulator (endast möjlig vid polytecken)

Används 􌦯􌦂 och/eller 􌦯􌦉 för upprepad rörelse?


Hedberg (1989)
*􌦯 horisontell cirkelrörelse
*􌦮 vertikal-parallell cirkelrörelse
*􌦰 vertikal-vinkelrät cirkelrörelse
[…]

Fotnot: * betyder att dessa symboler tillagts till dem som finns i Teckenspråkstranskription. Forskning om teckenspråk X. (Brita Bergman, 1982). (Hedberg, 1989: 60, 62)

Björkstrand (1998)

Björkstrand (1998: 12–18)

Detta skrevs tidigare tidigare 􌥰􌦈 eller 􌥰􌦉 (om rörelsen var upprepad).

Jag har här beskrivit denna rörelse som cirkel i horisontal­plan, vilket torde vara tämligen okontroversiellt med tanke på hur andra författare beskrivit denna rörelse. Här är en lista med olika andra prominenta författares terminologival för tydlighets skull:

År Författare Beskrivning
1977 Bergman horisontala planet
1982 Bergman horisontalplanet
1989 Hedberg horisontell cirkelrörelse
1998 Björkstrand horisontalplan
2015 Bergman & Björkstrand horisontalplan
􌦰Cirkel i sagittalplan
Sagittalplan

Handen föres i en cirkel i sagittalplanet. Pilen under cirkelsymbolen visar rörelsens riktning.

􌦰􌥾 framåtgående cirkelrörelse (t ex jul, sjunga).
􌦰􌦊 inåtgående cirkelrörelse (t ex umgås).
Hedberg (1989)
*􌦯 horisontell cirkelrörelse
*􌦮 vertikal-parallell cirkelrörelse
*􌦰 vertikal-vinkelrät cirkelrörelse
[…]

Fotnot: * betyder att dessa symboler tillagts till dem som finns i Teckenspråkstranskription. Forskning om teckenspråk X. (Brita Bergman, 1982). (Hedberg, 1989: 60, 62)

Björkstrand (1998)

Björkstrand (1998: 12–18)

Detta skrevs tidigare tidigare 􌥰􌥾, 􌥰􌦊 (beroende på om cirkelrörelsen är framåt eller inåt) eller 􌥰􌦋 (om rörelsen var upprepad).

Jag har här beskrivit denna rörelse som cirkel i sagittal­plan då detta är den enda icke-tvetydiga och koncisa term jag sett i tidigare litteratur. Här är en lista med olika andra prominenta författares terminologival för tydlighets skull:

År Författare Beskrivning
1977 Bergman vertikalt och vinkelrätt
1982 Bergman sagittalplan / stående cirkel vinkelrät mot den tecknande
1989 Hedberg vertikal-vinkelrät cirkelrörelse
1998 Björkstrand vertikalplan
2015 Bergman & Björkstrand vertikalplan / stående cirkel vinkelrätt mot den tecknande
􌥰Cirkel (äldre symbol)

Handen föres i en cirkel. Pilen under cirkelsymbolen visar rörelsens riktning.

En cirkelrörelse kan utföras i tre plan, men riktningen är endast betydelseskiljande i sagittalplanet och därför används inte 􌥰􌥽 och 􌥰􌦀:

􌥰􌦈 􌥰􌦉 Horisontalplanet
􌥰􌥾 􌥰􌦊 􌥰􌦋 Sagittalplanet
􌥰􌥿 􌥰􌦌 Frontalplanet
􌥰􌦂

􌥰􌦉, 􌥰􌦋 och 􌥰􌦌 används när rörelsen är upprepad.

Exempel: 􌤢􌤴􌥙􌥰􌦈 område, 􌤆􌥈􌥕􌥙􌥰􌥿 ansikte.


Varför används inte 􌥰􌦈􌥻, 􌥰􌥾􌥻, 􌥰􌦊􌥻 och 􌥰􌥿􌥻 istället? – Särskilt 􌥰􌥾􌥻 och 􌥰􌦊􌥻 vore väl användbara för att distingera riktningen på cirkeln vid repeterade cirkelrörelser? – Kontrollera vilken praxis som används i Svenskt teckenspråkslexikon (2008).


􌥰􌦂 förekommer också i Svenskt teckenspråkslexikon (2008), men det är i skrivande stund inte klart för denna författare vad innebörden är.

Några exempel på detta är dock: 􌥖􌥘􌥈􌥈􌥖􌥘􌥰􌦂􌥼􌤟􌥼􌥻 balett (h), 􌤄􌥕􌥙􌥈􌥈􌥕􌥙􌥰􌦂􌥼􌦄 glasögon (f) och 􌥕􌥙􌥈􌥈􌥕􌥙􌥰􌦂 noll (f).

Bergman (1977)

Använder pilar, enligt följande tabell, för att indikera cirkelrörelsens riktning och plan:

􌥰􌥢 Horisontell åt vänster
􌥰􌥦 Frontal (vertikal-parallell) uppåt
􌥰􌦃 Sagittal (vertikal-vinkelrät) framåt
􌥰􌦄 Sagittal (vertikal-vinkelrät) inåt

Tabellen ovan är extrapolerad ifrån det enda tecknet i Bergman (1977) som är transkriberat med cirkelrörelse (familj), plus en tabell som anger möjliga cirkelrörelser utan att referera till transkriptionen. Tecknet finns inte i dagens teckenspråkslexikon, och symbolen för krokfingret är här spegelvänd relativt den symbol som används idag:

familj   􌥔􌥘􌤪􌥫􌤪􌥓􌥙 􌥰􌦈

[…] familj har också dubbel, men sammansatt, artikulator och har alltså bibehållen hakning medan den horisontala cirkelrörelsen utförs. (Bergman, 1977: 86)

horisontal cirkelrörelse: vänster
vertikal-parallell rörelse: upp
vertikal-vinkelrät rörelse: fram
in
(Bergman, 1977: 66)
􌥱Slås

En rörelse som ändrar attitydriktningen (handflatans riktning).

Ett enkelt exempel är 􌤀􌤣􌤴􌤶􌥱􌥿􌥼􌤟 dop, men slås kan också kombineras med andra rörelser som i 􌤂􌤺􌤢􌤵􌥘􌦄􌥱􌦊 längesedan där handen förs bakåt (􌦄) slås bakåt (􌥱􌦊) samtidigt.

Om handen slås diagonalt används upprepas symbolen med olika riktningar och utan separator mellan dem; 􌤩􌤴􌤶􌥱􌥽􌥱􌥿 spärr, spare (i bowling), 􌤵􌥗􌤤􌤤􌤵􌤶􌤟􌦃􌥱􌥾􌥱􌥿􌥻 installera, installation.

Om någon annan rörelse (t ex en vridning) utförs under en del av slåendet så behöver slåendet delas upp i separata delar (med separationsstreck mellan), t ex 􌤢􌤵􌥗􌥈􌤵􌤷􌤟􌥼􌥱􌦀􌥼􌥱􌥿􌥲􌦊􌥼􌤟 timme.

Verifiera att pilen indikerar handflatans slutliga position (inte i vilken riktning den vrids).

Exempel
􌥱􌦈 slås åt vänster
􌥱􌥽 slås åt höger
􌥱􌦉 slås åt vänster och höger
􌥱􌦂 slås mot varandra
􌥱􌥾 slås framåt
􌥱􌦊 slås bakåt
􌥱􌦋 slås framåt och bakåt
􌥱􌥿 slås uppåt
􌥱􌦀 slås nedåt
􌥱􌦌 slås uppåt och nedåt
Bergman (1977)
Slås kan liksom vrides beskrivas med hänvisning till attityden. När det gäller slå är det dock inte attitydvridningen som ändras utan riktningen i handen. En jämförelse mellan tecknen 􌤫􌤴􌥙􌥲􌦈􌥼􌥻 nyckel och 􌤫􌥓􌥘􌥱􌦀􌥼􌥻 feber visar tydligt skillnaden mellan vrides och slås. I nyckel […] vrids handen upp och ner och attitydriktningen är densamma under hela tecknet. I feber […] slås en tänkt termometer upp och ner, dvs handens riktning växlar mellan upp och ner medan handflatan (attitydvridningen) hela tiden är bakåt. Nyckel och feber kan i sin tur jämföras med tecknet […] [􌤫􌤴􌤶􌥨 måla; målare] som har den iterativa föresrörelsen […]. I detta tecken är såväl attitydriktning som attitydvridning oförändrade under artikulationen medan handen flyttas upp och ner. (Bergman, 1977: 63)

Skriver grupper av samtidigt utförda artikulationer med symboler ovanför varandra (istället för separerade med ett vertikalt streck [􌥼] som är nutida praxis).

Slås (􌥱) verkar här fungera som en indikator att efterföljande förs-pil skall utföras genom en böjning i handleden, snarare än genom en förflyttning av hand och underarm.

Här verkar båge (􌥯) och vrids (􌥲) båda använda samma notationskonvention (utan specificerad riktning), medan slås (􌥱) fungerar annorlunda.

Attityden är uppåtvriden (􌥓􌤸) för detta ord i källan, men i tabellen ovan har jag tagit mig friheten att rätta misstaget.
􌥈􌤵􌤷􌥱􌥣 den, det s139, 140
􌥈􌤵􌤶􌥱􌦃 du s140
􌤃􌤢􌤵􌤶􌦃􌦆􌥠􌥈􌤵􌤷􌥱􌥣 han s140
􌤔􌤢􌥓􌥙􌤟􌥧􌥲􌤟􌥠􌥈􌤵􌤷􌥱􌥣 hon s140
􌥔􌤸􌥅􌥅􌥓􌥙􌥫􌥠􌤭􌤵􌤶􌥱􌦃 också s149
􌥲Vrids

En rörelse som ändrar attitydvridningen (handflatans vridning).

Bergman (1977)

Skriver grupper av samtidigt utförda artikulationer med symboler ovanför varandra (istället för separerade med ett vertikalt streck [􌥼] som är nutida praxis).

Här verkar båge (􌥯) och vrids (􌥲) båda använda samma notationskonvention (utan specificerad riktning), medan slås (􌥱) fungerar annorlunda. Beskriv hur vrids faktiskt fungerar.

* Attityden är uppåtvriden (􌥓􌤸) för dessa ord i källan, men i tabellen ovan har jag tagit mig friheten att rätta misstaget.
􌤔􌤢􌥓􌤸􌤟􌥧􌥲􌤟􌥠􌥈􌤵􌤷􌥱􌥣 hon* s140
􌤔􌤢􌥓􌤸􌤟􌥧􌥲􌤟􌥠􌥋􌥔􌤷􌥧 henne* s140
􌤔􌤢􌥓􌤸􌤟􌥧􌥲􌤟􌥠􌤢􌤵􌥗􌥣 hennes* s140
􌦶Studs

Föreslagen av Svenskt teckenspråkslexikon (2008) men ännu ej i bruk (i december 2018).

Handinterna rörelsearter

En rörelseart beskriver vilken typ av rörelse handen utför.

De handinterna rörelsearterna involverar enbart fingrarna och påverkar inte handens attityd.

􌥳Spelar

Innebär växelvisa rörelser i fingrarnas inre knogar. Påverkar inte handens attityd.

Exempel: sjuda, april, prata, september, punktskrift och njuta.

Lägg till animation av ”spelar”.

􌥴Strör

Innebär att tummen förs över fingertopparna. Påverkar inte handens attityd.

Exempel: mutter, Arameiska, snuttefilt, Arameiska och Armenien.

Lägg till animation av ”strör”.

􌥺Vinkar

Innebär samtidiga rörelser i de inre knogarna. Påverkar inte handens attityd.

Exempel: nyss, trappa, Liseberg, madrass och spagetti.

Lägg till animation av ”vinkar”.

􌦨Böjs

Innebär rörelse i de yttre knogarna. Påverkar inte handens attityd.

Exempel: jägare, praktiant, baka, klä av och reumatism.

Lägg till animation av ”böjs”.

􌦆Förändras

Aktiva handen byter handform till det som anges efter pilen. Påverkar inte handens attityd.

Björkstrand & Bergman (2015) säger att ”symbolen vanligen kompletteras med symbolen för den avslutande handformen” (min emfas) – men de enda transkriptioner jag har sett där handform saknats är i Bergman (1977).

Exempel: bäst, förmåga, kapten, diskvalificera och anka.

Bergman (1977)

Använder förändras (􌦆) både med och utan efterföljande handformssymbol. Utan efterföljande handform:

􌤢􌤴􌥗􌥆􌤴􌤶􌥣􌦆 orsak s116
􌥋􌤴􌤸􌦆􌥻 litet s134
􌤌􌤥􌤵􌤷􌦃􌥣􌦆 bita s138
􌤃􌤢􌤵􌤶􌦃􌦆􌥠􌥈􌤵􌤷􌥱􌥣 han s140
􌤃􌤢􌤵􌤶􌦃􌦆􌥠􌥋􌥔􌤷􌥧 honom s140
􌤃􌤢􌤵􌤶􌦃􌦆􌥠􌤢􌤵􌥗􌥣 hans s140

Med efterföljande handform:

…􌥠􌤢􌤴􌤸􌦆􌤣 imperfekt s135, 138
…􌥠􌤢􌤴􌥙􌦆􌤣 supinum s135
􌤢􌤴􌥙􌦆􌤣 haft s136
Interaktionsarter

Beskriver hur två händer, eller en hand och ett läge, interagerar med varandra. (Dessa symboler används således inte i enhandstecken i neutrala läget.)

Bergman (1977)
För interaktionsarterna har symbolerna valts med tanke på att det normalt fordras två händer för att denna kiremtyp skall förekomma. Därför utmärks de av två samverkande linjer. Undantag är kontaktsymbolerna — kontakt fordrar heller inte två händer. (Bergman, 1977: 82)
􌦇Växelvis

De två händerna i en dubbelartikulation utför samma rörelse men ur fas med varandra.

Exempel: 􌤴􌥗􌥃􌥃􌤴􌤶􌥰􌦋􌦇 teckna

􌥹Divergerar

De två händerna i en dubbelartikulation förs bort ifrån varandra.

􌦅Konvergerar

De två händerna i en dubbelartikulation förs mot varandra.

􌥬Byte

De två händerna i en dubbelartikulation byter plats med varandra, på ett sånt sätt att attityden ändras.

􌦎Kors

De två händerna i en dubbelartikulation…

Björkstrand (1998: 20) skriver något om var kontakten sker, och hur det beror på vilken handform som används.

Riemer (2015)
Med interaktionen kors menas tecken som har kontakt med varandra och har korsande handställning. (Björkstrand, 1998: 19–20)
􌥮Vinkel

De två händerna i en dubbelartikulation…

􌥫Hakning

Beskriver interaktionen mellan två aktiva händer, eller mellan en aktiv hand och ett hand- eller kroppsläge.

􌥭Entré (mottagning)

Innebär att den aktiva handen går in i, eller omsluter, den andra handen eller ett kroppsläge. Förekommer i både tvåhandstecken och tecken med kroppsläge.

Det kan till exempel innebära att fingrarna passerar mellan varandra (􌤵􌥗􌤥􌤥􌤵􌤶􌥭 bön, be eller 􌥄􌤴􌥗􌤣􌤴􌥙􌥧􌥼􌥭 medlem), att ett kroppsläge förs in mellan fingrarna på den aktiva handen (􌤒􌤹􌥔􌥙􌥅􌤴􌥙􌥭􌥢 gips, gipsa) eller att den aktiva handen förs in ett kroppsläge (􌤒􌥖􌥗􌤢􌥧􌥗􌥦􌥱􌦊􌥼􌥭ombud).

Björkstrand & Bergman (2015) och dess föregångare ger alla tecknet *􌤌􌤧􌤵􌤶􌥭 nöt som enda exempel på entré med kroppsläge, i Svenskt teckenspråkslexikon (1997) finns detta tecken dock endast upptaget som 􌤌􌤧􌤵􌤶􌤟􌥼􌦃􌥼􌥻 nöt.

Bergman (1982)
Ett kroppsläge, nämligen munnen, kan liksom händerna öppnas och slutas vilket gör att entré är möjlig även i tecken med munnen som artikulationsställe:
(42) 􌤌􌤧􌤵􌤶􌥭
’nöt’
I munnen
II tumhanden uppåtriktad vänstervänd
III entré (förs in i munnen som ’biter till’ om tummen
(Bergman, 1982: 21)
􌦴Flätas

Innebär att fingrarna går omlott som när man knäpper händerna.

Föreslagen av Svenskt teckenspråkslexikon (2008) men ännu ej i bruk (i december 2018).

􌤟Kontakt

Beskriver interaktionen mellan två aktiva händer, eller mellan en aktiv hand och ett hand- eller kroppsläge.

Används för att beskriva initial, final eller bibehållen kontakt.

  􌥡Medial kontakt (diakritisk)

Beskriver interaktionen mellan två aktiva händer, eller mellan en aktiv hand och ett hand- eller kroppsläge. Denna symbol kan skrivas under följande rörelseriktningssymboler: 􌥢􌥣􌥤􌦃􌦄􌥥􌥦􌥧􌥨􌥩􌥪􌥵􌥶􌥷􌥸, och innebär att den aktiva handen kort nuddar vid artikulationstället under den pågående rörelsen. (Detta skiljer sig ifrån bibehållen kontakt, då kontakten fortgår under hela rörelsen, som i till exempel 􌤔􌥋􌤴􌤶􌤟􌥧 kapital).

I ordet 􌤓􌥃􌥓􌥘􌥦􌥡 hemsk, otäck, obehaglig förs handen uppåt, men nuddar tillfälligt bröstet under rörelsen. Medial kontakt kan också kombineras med andra rörelser (här slås) som då skrivs separat 􌤃􌤢􌥕􌥗􌥢􌥡􌥱􌦈􌥼􌥣􌥡􌥱􌥽􌥼􌥻 roa sig, för skojs skull, förströelse.

􌦷Medial kontakt (oberoende)

Denna symbol används när man vill att den ska stå brevid istället för under föregående symbol. Jämför 􌤴􌥗􌤲􌤲􌤴􌤶􌥹􌦌􌦷 exakt (oberoende) med 􌤓􌤢􌥓􌥘􌥧􌥡 god, gott (diakritisk). Om fel symbol används kan symboler komma att överlappa varandra (􌥹􌦌􌥡 istf 􌥹􌦌􌦷).

Notera: Denna symbol existerar endast av tekniska skäl. Förhoppningsvis kan typsnittet förbättras i framtiden så att en och samma symbol kan användas i bägge fallen.

Föreslagen av Svenskt teckenspråkslexikon (2008) men ännu ej i bruk (i december 2018).

Iterativ/upprepad kontakt

Förekommer bara i Bergman (1977), inte i någon av de nyare källorna där 􌤟􌥻 eller 􌤟􌥼􌥻 används istället.

􌥹􌦧Divergerar med distinkt avslutning

Förekommer bara i Wallin (1994).

􌦧􌥹Divergerar med distinkt början

Förekommer bara i Wallin (1994).

􌦧􌥹􌦧Divergerar med distinkt början och avslutning

Förekommer bara i Wallin (1994).

􌦅􌦧Konvergerar med distinkt avslutning

Förekommer bara i Wallin (1994).

􌦧􌦅Konvergerar med distinkt början

Förekommer bara i Wallin (1994).

􌦧􌦅􌦧Konvergerar med distinkt början och avslutning

Förekommer bara i Wallin (1994).

Övriga
􌥠:Upprepat segment (signem)

Förekommer bara i Bergman (1977), inte i någon av de nyare källorna.

􌥻Upprepad artikulation

Skrivs efter en enskild artikulationssymbol för att visa att den upprepas, eller sist i en egen artikulationsgrupp (􌥼􌥻) för att visa att hela artikulationen upprepas.

Bergman & Björkstrand (1993)
Upprepad artikulation innebär i regel två upprepningar. Om upprepningen står ensam sist i egen grupp (􌥼􌥻) innebär det att hela artikulationen upprepas. Om upprepningssymbolen står inom en grupp är det bara den artikulationen som står före upprepningssymbolen som upprepas. (Bergman & Björkstrand, 1993: 9)
􌥼Separator för artikulationsgrupper

Den här symbolen delar in artikulationen i grupper. Alla symboler inom en grupp utförs samtidigt, medan grupperna utföres var och en efter varandra.

I till exempel 􌤦􌤴􌤶􌦄􌥦 bromsa, stanna upp, hejda sig utförs de två artikulationerna (􌦄 förs bakåt och 􌥦 förs uppåt) samtidigt.

Bergman (1977)

Symbolen används inte i Bergman (1977) utan här skrivs istället symboler för rörelser som utförs samtidigt under varandra och rörelser som utförs i sekvens (där denna separator skrivs i dagsläget) skrivs efter varandra.

Bergman & Björkstrand (1993)
Här förekommer ofta flera symboler vilka kombineras enligt två principer: symboler för samtidiga element skrivs inom varje grupp som avslutas med 􌥼. I regel förekommer minst två symboler varav den ena betecknar en rörelseart och den andra en rörelseriktning. Den vanliga enkla förflyttningsrörelsen, föres, saknar dock symbol och transkriberas enbart med en riktningsangivelse. (Bergman & Björkstrand, 1993: 11)
􌥠Separator för sammansatta tecken
􌦩Separator för höger/vänster hand

I somliga tecken (som i t ex 􌤲􌤴􌥙􌥤􌦩􌥅􌤴􌤸 fiol) agerar de två händerna oberoende av varandra och behöver transkriberas separat, i dessa fall separeras de två handbeskrivningarna med denna separator. Den här sortens tecken är ovanliga, men förekommer dock i ett inte helt insignifikant antal. (Se också udda transkriptioner nedan.)

Riktning för handexterna rörelsearter

Följande symboler skrivs under symbolerna för handexterna rörelsearter och beskriver rörelseartens riktning.


  􌦈åt vänster
  􌥽åt höger
  􌦉i sidled (vänster–höger)
  􌥾framåt
  􌦊bakåt/inåt

Symbolen förekommer inte i Bergman (1977) (varken i symbolförklaring eller brödtext) men eftersom åt höger (  􌥽), och framåt (  􌥾) mfl snarlika symboler används, har jag här utgått att den här symbolens frånvaro är en slump, och att den ingick i praxis.

  􌦋i djupled (framåt–bakåt)
  􌥿uppåt

Symbolen förekommer inte i Bergman (1977) (varken i symbolförklaring eller brödtext) men eftersom åt höger (  􌥽), och framåt (  􌥾) mfl snarlika symboler används, har jag här utgått att den här symbolens frånvaro är en slump, och att den ingick i praxis.

  􌦀nedåt

Symbolen förekommer inte i Bergman (1977) (varken i symbolförklaring eller brödtext) men eftersom åt höger (  􌥽), och framåt (  􌥾) mfl snarlika symboler används, har jag här utgått att den här symbolens frånvaro är en slump, och att den ingick i praxis.

  􌦌i höjdled (uppåt–nedåt)
  􌦂mot varandra
  􌦵från varandra

Föreslagen av Svenskt teckenspråkslexikon (2008) men ännu ej i bruk (i december 2018).

Transkriptionens historia

Den svenska teckenspråkstranskriptionen introducerades av Bergman i Tecknad svenska 1977 och har därefter modifierats och expanderats. Följande verk har bidragit till transkriptionens utveckling:

Det svenska transkriptionssystemet är löst inspirerat av Stokoes notation för amerikanskt teckenspråk. De största skillnaderna är att symbolvalet för handformerna är baserat på det svenska handalfabetet istället för det amerikanska, att attityden skrivs mer utförligt (med två symboler istället för en) och att det har ett större antal artikulationsställen än det amerikanska systemet (Bergman, 1977: 90–92).

Bergman (1977) – Tecknad svenska

Denna bok beskriver transkriptionssymboler avsedda för tecknad svenska (som inte är samma sak som svenskt teckenspråk). (Verifiera detta påstående, ange källa/sida här)

Lägen

􌤆 ansiktet

􌤂 övre ansiktet

􌥞 nedre ansiktet

􌤃 hjässan (idag 􌤀)

􌤃 pannan (idag 􌤃)

􌤇 örat

􌤊 kinden

􌤅 näsan (idag 􌤼)

􌤌 munnen

􌤛 hakan

􌤞 halsen (idag 􌤞)

􌥀 vänster axel

􌤡 höger axel

􌤓 bröstet

􌤕 vänster sida

􌤔 höger sida

􌥜 armen

􌤖 magen (idag 􌤖)

Handformer

􌤢 flata handen

􌥅 S-handen

􌥃 spretade handen

􌤥 klohanden

􌤣 vinklade handen

􌤤 slutna handen

􌥆 O-handen

􌤦 knutna handen

􌥈 pekfingret

􌥌 N-handen

􌤭 V-handen

􌤪 krokfingret (idag 􌤪)

􌤽 dubbelkroken

􌤧 tummen

􌤱 lillfingret

􌥑 flyghanden

􌤿 M-handen

􌥊 T-handen

􌤮 tupphanden

􌥋 måtthanden

􌤩 nyphanden

􌤲 stora nyphanden

Attitydriktning

􌥓 vänster

􌥔 höger

􌤴 fram

􌥕 in

􌤵 upp

􌥖 ner

Attitydvridning

􌤶 vänster

􌥗 höger

􌤷 fram

􌥘 in

􌤸 upp

􌥙 ner

Rörelseriktningar

􌥢 vänster

􌥣 höger

􌥤 vänster-höger

􌦃 fram

􌦄 in

􌥥 fram-in

􌥦 upp

􌥧 ner

􌥨 upp-ner

Rörelsearter

􌥱 slås

􌥲 vrides (idag 􌥲)

􌥳 spelar

􌥯 båge (idag 􌥯)

􌥰 cirkel

􌦆 förändring

Interaktionsarter

􌦇 växelvis

􌦅 konvergerande

􌥹 divergerande

􌥫 hakning

􌥭 mottagning

􌦎 kors

􌥮 vinkel

􌤟 kontakt

upprepad kontakt

Övriga symboler

􌥻 upprepad rörelse

􌥠 signemgräns

􌥠: upprepat signem

= Symbolen skiljer sig från dagens.

Skillnader

  • Rörelsesymboler och relationssymboler skrivs ofta ovanför varandra, istället från från vänster till höger. (Ge exempel)
  • En separat symbol används för iterativ kontakt eller upprepad kontakt. Symbolen ser ut som en asterisk med åtta strålar (symbolens exakta form är svår att urskilja i bokens något luddiga tryck) här används .
  • I skrift skiljs överarmen och underarmen åt genom att underarmen skrivs med efterföljande attitydsymboler (􌥜􌥔􌥙), och överarmen skrivs utan dessa (􌥜).
  • Relationssymbolerna (◌􌤺 ◌􌥛 ◌􌤻 ◌􌤹 och ◌􌥚) lyser här helt med sin frånvaro.
  • Symbolerna för ögat (􌤅), nacken (􌤜), höfterna (􌤗), överarmen (􌤑) och underarmen (􌤒) och benet (􌤚) saknas helt.
  • Symbolen för hjässan (􌤃) ser inte ut som dagens symbol (􌤀) utan liknar en horisontellt utdragen version av dagens pannan (􌤃).
  • Symbolen för vrides (􌥲) är en spegelvänd och horisontellt utdragen jämfört med dagens symbol (􌥲).
  • Symbolen för magen (􌤖) är horisontellt utdragen jämfört med dagens symbol (􌤖).
  • Symbolen för pannan (􌤃) ser ut som en horisontellt ihoptryckt version av dagens symbol (􌤃).
  • Symbolen för näsan (􌤅) ser ut inte ut som dagens symbol (􌤼) utan ser ut som dagens symbol för ögat (någon symbol för ögat finns inte här).
  • Symbolen för halsen (􌤞) är kortare än dagens symbol (􌤞).
  • Symbolen för båge (􌥯) är horisontellt utdragen jämfört med dagens symbol (􌥯).
  • Symbolen för krokfingret (􌤪) är spegelvänd relativt den symbol som används idag (􌤪).

Bergman (1982) – Teckenspråkstranskription

Lägen

􌤆 ansiktet, i huvudhöjd

􌤂 övre delen av ansiktet

􌥞 nedre delen av ansiktet

􌤜 nacken

􌤀 hjässan

􌤃 pannan

􌤇 sidan av huvudet, örat

􌤅 ögat

􌤊 kinden

􌤼 näsan (idag 􌤼)

􌤌 munnen

􌤛 hakan

􌤞 halsen (idag 􌤞)

􌤓 bröstet

􌤕 vänster sida av bröstet

􌤔 höger sida av bröstet

􌤡 axeln

􌤘 höften

􌤖 magen, mellan­gärdet

􌥜 armen

􌤑 överarmen

􌤚 benet

Handformer

􌤢 flata handen

􌦫 D-handen

􌥃 sprethanden

􌦪 4-handen

􌥂 flata tumhanden

􌤣 vinkelhanden

􌥄 tumvinkel­handen

􌤤 A-handen

􌥅 S-handen

􌤥 klohanden

􌥆 O-handen

􌤦 knutna handen

􌤫 hållhanden

􌥇 E-handen

􌤧 tummen

􌥈 pekfingret

vinklade pekfingret

􌤪 krokfingret (idag 􌤪)

􌥌 N-handen

􌤭 V-handen

􌤽 dubbelkroken

􌤬 långfingret

􌤿 M-handen

􌤰 W-handen

􌤱 lillfingret

􌥑 flyghanden

􌤨 L-handen

􌥋 måtthanden

􌥉 raka måtthanden

􌤩 nyphanden

􌥊 T-handen

􌤮 tupphanden

􌤯 böjda tupp­handen

􌥎 K-handen

􌤲 stora nyphanden

􌥒 stora långfingret

􌥟 runda långfingret

Attitydriktning

􌥓 vänster

􌥔 höger

􌤴 fram

􌥕 in

􌤵 upp

􌥖 ner

Attitydvridning

􌤶 vänster

􌥗 höger

􌤷 fram

􌥘 in

􌤸 upp

􌥙 ner

Rörelseriktningar

􌥢 vänster

􌥣 höger

􌥤 vänster-höger

􌦃 fram

􌦄 in

􌥥 fram-in

􌥦 upp

􌥧 ner

􌥨 upp-ner

Rörelsearter

􌥯 båge

􌥰 cirkel

􌥲 vrids (idag 􌥲)

􌥱 slås

􌥳 spelar

􌦆 förändras

􌥴 strör (hade prick under)

Interaktionsarter

􌦇 växelvis

􌦅 konvergerar

􌥹 divergerar

􌥬 byte

􌦎 kors

􌥮 vinkel

􌥫 hakning

􌥭 entré

􌤟 kontakt

Övriga symboler

ı horisontell relation

vertikal relation

􌥻 upprepad artikulation

􌥠 sammansatt tecken

= Ny symbol.   = Ändrad symbol.  
= Symbolen skiljer sig från dagens.

Skillnader

  • Rörelsesymboler och relationssymboler skrivs ofta ovanför varandra, istället från från vänster till höger. (Ge exempel)
  • Introducerade relationssymboler, men de är inte desamma som vi använder idag. Här används istället symbolerna horisontell relation (ı) och vertikal relation (–). Placeringen av dessa symboler (ovanför, under eller mellan handsymbolerna, eller efter en lägessymbol) avgör händernas placering relativt varandra. (Ge exempel)
  • Symbolen för vänster axel (􌥀) – som introducerades i Bergman (1977) – lyser här med sin frånvaro. – Den återintroduceras senare i Bergman & Björkstrand (1993).
  • Symboler för ögat (􌤅), nacken (􌤜), höften (􌤘) och överarmen (􌤑) läggs till.
  • Symbolen för magen, mellangärdet (􌤖) antar här den smalare form som den har idag.
  • Symbolen för näsan (􌤼) antar sin triangulära form, men är smalare och spetsigare än dagens symbol (􌤼).
  • Symbolen för hjässan (􌤀) antar formen den har idag.
  • Underarmen saknar fortfarande egen symbol och skrivs istället med armen (􌥜) följt av attitydsymboler (􌥜􌥔􌥙).
  • Symbolen för krokfingret (􌤪) var spegelvänd i förhållande till den vi använder idag (􌤪).
  • Symbolen för halsen (􌤞) är kortare än dagens symbol (􌤞).
  • Symbolen för strör (􌥴) hade en prick under sig.

Hedberg (1989) – Persontecken

Denna uppsats handlar om persontecken, men Hedberg introducerar också ett antal nya transkriptionssymboler.

Lägen

􌤆 ansikte, i huvudhöjd

􌤂 övre delen av ansiktet

􌥞 nedre delen av ansiktet

􌤜 nacken

􌤀 hjässan

􌤃 pannan

􌤇 sidan av huvudet, örat

􌤅 ögat

􌤊 kinden

􌤼 näsan (idag 􌤼)

􌤌 munnen

􌤛 hakan

􌤞 halsen

􌤓 bröstet

􌤕 vänster sida av bröstet

􌤔 höger sida av bröstet

􌤡 axeln

􌤘 höften

􌤖 magen (idag 􌤖)

􌥜 armen

􌤑 överarmen

􌤚 benet

Handformer

􌤢 flata handen

􌥂 flata tumhanden

􌥃 sprethanden

􌤣 vinkelhanden

􌥄 tumvinkelhanden

􌤤 A-handen

􌥅 S-handen

􌤥 klohanden

􌥆 O-handen

􌤦 knutna handen

􌤫 hållhanden

􌥇 E-handen

􌤧 tummen

􌥈 pekfingret

vinklade pekfingret

􌤨 L-handen

􌤩 nyphanden

LO-handen

􌤪 krokfingret (idag 􌤪)

􌥋 måtthanden

􌥉 raka måtthanden

􌥊 T-handen

􌤬 långfingret

􌥌 N-handen

􌤭 V-handen

􌤮 tupphanden

vinklade tupphanden

NA-handen

NO-handen

􌤽 dubbelkroken

􌤯 böjda tupphanden

􌥎 K-handen

􌤿 M-handen

􌤰 W-handen

􌤱 lillfingret

􌥑 flyghanden

􌦫 D-handen

􌦪 4-handen

􌥒 stora långfingret

Z runda långfingret (idag 􌥟)

􌤲 stora nyphanden

Attitydriktning

􌥓 vänster

􌥔 höger

􌤴 fram

􌥕 in

􌤵 upp

􌥖 ner

Attitydvridning

􌤶 vänster

􌥗 höger

􌤷 fram

􌥘 in

􌤸 upp

􌥙 ner

Rörelseriktningar

􌥢 vänster

􌥣 höger

􌥤 vänster-höger

􌦃 fram

􌦄 in

􌥥 fram-in

􌥦 upp

􌥧 ner

􌥨 upp-ner

Rörelsearter

􌥯 båge

􌦯 horisontell cirkelrörelse

􌦮 vertikal-parallell cirkelrörelse (idag kallad frontal cirkel­rörelse)

􌦰 vertikal-vinkelrät cirkelrörelse (idag kallad sagittal cirkel­rörelse)

􌥲 vrids

􌥱 slås

􌥳 spelar

􌥺 vinkar

􌦆 förändras

􌥴 strör

Interaktionsarter

􌦇 växelvis

􌦅 konvergerar

􌥹 divergerar

􌥬 byte

􌦎 kors

􌥮 vinkel

􌥫 hakning

􌥭 entré

􌤟 kontakt

Övriga symboler

ı horisontell relation

vertikal relation

􌥻 upprepad artikulation

􌥠 sammansatt tecken

Symbolerna för vridning upp/ner är omkastade i originalet (s.61).
= Ny symbol.   = Ändrad symbol.  
= Symbolen skiljer sig från dagens.

Skillnader

Liksom tidigare källor staplar Hedberg (1989) rörelsesymboler ovanpå varandra – det vill säga, istället för att skriva rörelsesymboler från vänster till höger så skrivs de ofta (men inte alltid!) uppifrån och ned. Framförallt skrivs kontakt (􌤟) ofta separat (utan andra symboler under). Jag spekulerar att rörelsesymboler under varandra är tänkta att utföras simultant, och de skrivna från vänster till höger är tänkta att utföras i efter varandra. (Bekräfta hur detta faktiskt funkar, både här och i tidigare källor. [Finns det någon källa som beskriver hur detta funkar?])

  • Introducerar ny rörelse vinkar (􌥺).
  • Fyra nya handformssymboler introduceras: LO-handen (), vinklade tupphanden (), NA-handen () och NO-handen ().
  • Runda långfingret (Z) saknade det horisontella tvärstreck vi använder idag (􌥟).
  • Symbolen för krokfingret (􌤪) var spegelvänd i förhållande till den vi använder idag (􌤪).
  • Symbolen för halsen (􌤞) sträcks ut till fullhöjd (tidigare hade den samma höjd som en liten bokstav, men nu får den samma höjd som en stor bokstav).
  • Symbolen för magen (􌤖) återgår här till den horisontellt utdragna versionen jämfört med dagens symbol (􌤖).
  • Symbolen för kinden (􌤊) är kortare än symbolen som används idag (􌤊).
  • Symbolen vrids (􌥲) antar sin slutgiltiga form (och är inte längre spegelvänd).

Hedberg använder också några egna förenklande notations­konventioner som (dessvärre) inte togs upp av efterföljande forskare. (I denna författares mening göre bägge dessa justeringar transkriptionen mera lättläst.)

  • Istället för cirkel (􌥰) plus specificerande av rörelseriktning medelst pilar används här en enklare notation för cirkelrörelse. Horisontell cirkelrörelse (􌦯 ersätter 􌥰􌦈 􌥰􌦉), vertikal-parallell cirkelrörelse också kallad frontal cirkelrörelse (􌦮 ersätter 􌥰􌥿 􌥰􌦌) och vertikal-vinkelrät cirkelrörelse också kallad sagittal cirkelrörelse (􌦰 ersätter 􌥰􌥾 􌥰􌦊 􌥰􌦋).
  • Riktningen till rörelsearten vrids (􌥲) skrivs på ett annat, mindre tvetydigt sätt, här än i andra källar vridningssymbolerna för attityd (􌥲􌤶 􌥲􌥗 􌥲􌤷 􌥲􌥘 􌥲􌤸 􌥲􌥙) används istället för de sedvanliga riktningssymbolerna för handexterna rörelsearter (􌥲􌦈 􌥲􌥽 􌥲􌦉 􌥲􌥾 􌥲􌦊 􌥲􌦋 􌥲􌥿 􌥲􌦀 􌥲􌦌). I Hedbergs notation indikerar vridningssymbolen vändningen handen kommer att ha efter utförd vridning, snarare än rörelsens riktning, vilket är ett tydligare sätt att transkribera rörelsen. Riktningen till slås (􌥱), som inte har samma tvetydighets­problem, transkriberas på det vanliga sättet.

Nya handformer

LO-handen
vinklade
tupphanden
NA-handen
NO-handen

Transkriberade persontecken

Av tekniska skäl har Hedbergs transkriptioner modifierats något i tabellerna nedan. Det betyder att dagens konventioner används för följande:

  • Simultant artikulerade rörelser (symboler som Hedberg placerar vertikalt, uppifrån och ned) har här placerats horisontellt (från vänster till höger) utom i de fall då de är en specifikation till vrids (􌥲) eller slås (􌥱).
  • Rörelsesymboler som Hedberg placerar horisontellt separeras med artikulationsgruppseparatorn (􌥼).
  • När en symbol har ett något annat utseende än idag används dagens symbol – till exempel kinden (􌤊) – utom då symbolen inte har någon modern motsvarighet – som vinklade pekfingret () eller horisontell relation (ı).

Hedbergs förbättrade specifikation av riktning för vrids (􌥲) – som använder vridnings- (􌥲􌤶 􌥲􌥗 􌥲􌤷 􌥲􌥘 􌥲􌤸 􌥲􌥙) istället för riktningssymboler (􌥲􌦈 􌥲􌥽 􌥲􌥾 􌥲􌦊 􌥲􌥿 􌥲􌦀) – har bevarats.

Snygga till tabellerna

Transkription av vrids.
Tecken Översättning Sida
􌤔􌥓􌥘􌥘􌤟􌥧􌥼􌥲􌥙􌥠􌤔􌤥􌥓􌥘􌤟􌥼􌥧􌥼􌤟􌥼􌥧􌥼􌤟 Iris Adolfsson 18
􌤃􌦫􌥓􌥘􌤟􌥼􌥲􌤷􌥼􌤟 Signe Lagerstedt 18
􌤔􌤣􌥓􌥘􌤟􌦀􌥼􌥲􌥙 Karl Flodin[1] 22
􌤜􌤢􌥓􌤷􌤟􌥼􌥲􌥘􌥼􌤟 Rut Brinkman 22
􌤓􌥂􌥓􌥘􌤟􌦀􌦆􌥆􌥼􌥦􌥲􌥙􌥼􌥧􌦆􌥃 Karl Sandström 24
􌤇􌤫􌥓􌤷􌤟􌥲􌥙 Åke Persson 28
􌤑􌥈􌥓􌥙􌤟􌥼􌥧􌥲􌥘􌥼􌤟 Sigurd Åkerström 35
􌤊􌤵􌤶􌤟􌥲􌥾􌥼􌥻 Irma Pettersson[2] 35
􌤃􌤭􌥓􌥘􌤟􌥼􌥲􌤷􌥼􌤟 Erik 39
􌤲􌤴􌤶􌥲􌥙􌦆􌤤􌦆􌤿 Per-Anders Malmström 41
􌤃ı􌥈􌥓􌥙􌤟􌥲􌥘􌥼􌥻􌥠􌤊􌤵􌤶􌤟􌦰 Stig Johansson 43
􌤃􌤭􌥓􌥘􌤟􌥼􌥲􌤷􌥼􌤟 Christina Johansson 47
􌤔􌥓􌥘􌤟􌥧􌥼􌥲􌥙􌥠􌤑􌤰􌥓􌥘􌤟􌥧􌥣􌥼􌤟􌥦􌥣Gunnar Brahn 49
􌤔􌤣􌥓􌥘􌤟􌥧􌥼􌥲􌥙􌥠􌤊􌤢􌤵􌤶􌤟􌥧 Karl Flodin 49
􌤔􌥓􌥘􌤟􌥧􌥲􌥙􌥠􌤀􌤢􌥓􌥙􌤟􌦄 Emma Söderberg 51
􌤓􌥔􌥙􌤧􌤧􌥓􌥙􌤟􌥦􌥹􌥼􌥲􌥘􌥼􌤟􌥼􌥧􌥼􌤟􌥼􌥧􌥼􌤟 Wally Lindberg 54
Transkription av slås.
Tecken Översättning Sida
􌥊􌤴􌤶􌥱􌥿􌦆􌤲 Tomas Hedberg 2
􌤇􌤥􌤵􌤶􌥱􌦋􌥼􌥻 Gunnar Fondelius 10
􌤌􌤹􌤨􌥓􌥘􌤟􌥠􌤓􌤨􌥓􌥘􌥣􌥱􌦌 Britta Wirsén 25
􌤓􌥋􌥓􌥘􌥣􌥱􌦌 25
􌤓􌤮􌥓􌥘􌥣􌥱􌦌 Jörgen Christensen 31
􌤃􌤩􌥓􌥙􌤟􌥼􌥣􌥱􌥿􌦆􌤨􌥼􌥣􌦆􌤩 Birgit Svensson 34
􌤨􌥓􌥘􌥱􌦀􌦆􌤲 Tore Pettersson 41

[1] Den här transkriptionen tycks sakna ett andra segment, som beskrivs i text och illustrationer, gissningsvis skulle den fulla transkriptionen vara: 􌤔􌤣􌥓􌥘􌤟􌦀􌥲􌥙􌥠􌤊􌤢􌤵􌤶􌤟􌦀

[2] Vridningen specificeras här med en attitydriktningssymbol (en pil), istället för en vridningsymbol – kanske skulle detta ha transkriberats slås framåt (􌥱􌥾) istället?

Bergman & Björkstrand (1993) – Kompendium i teckentranskription

Lägen

􌤀 hjässan

􌤆 ansiktet, i huvudhöjd

􌤂 övre delen av ansiktet

􌥞 nedre delen av ansiktet

􌤃 pannan

􌤅 ögat

􌤼 näsan

􌤇 sidan av huvudet, örat

􌤊 kinden

􌤌 munnen

􌤛 hakan

􌤜 nacken

􌤞 halsen

􌥀 axeln, vänster

􌤡 axeln, höger

􌤑 överarmen

􌤒 underarmen

􌥜 armen

􌤓 bröstet

􌤔 höger sida av bröstet

􌤕 vänster sida av bröstet

􌤖 magen, mellangärdet

􌤘 höften

􌤚 benet

Handformer

􌤢 flata handen

􌦫 D-handen

􌥃 sprethanden

􌦪 4-handen

􌥂 flata tumhanden

􌤣 vinkelhanden

􌥄 tumvinkelhanden

􌤤 A-handen

􌥅 S-handen

􌤥 klohanden

􌥆 O-handen

􌤦 knutna handen

􌥇 E-handen

􌤧 tummen

vinklade pekfingret

􌥈 pekfingret

􌤨 L-handen

􌥉 raka måtthanden

􌤩 nyphanden

􌥊 T-handen

􌤪 krokfingret (idag 􌤪)

􌥋 måtthanden

böjda pekfingret

􌤫 hållhanden

􌥌 N-handen

vinklade N-handen

􌤎 NA-handen

böjda N-handen

􌤭 V-handen

􌤮 tupphanden

􌥎 K-handen

􌤽 dubbelkroken

􌤯 böjda tupphanden

􌤿 M-handen

􌤰 W-handen

􌤱 lillfingret

􌥑 flyghanden

􌤲 stora nyphanden

􌥒 stora långfingret

􌥟 runda långfingret

􌤬 långfingret

Attitydriktning

􌥓 vänster

􌥔 höger

􌤴 fram

􌥕 in

􌤵 upp

􌥖 ner

Attitydvridning

􌤶 vänster

􌥗 höger

􌤷 fram

􌥘 in

􌤸 upp

􌥙 ner

Rörelseriktningar

􌥢 vänster

􌥣 höger

􌥤 vänster-höger

􌦃 fram

􌦄 in

􌥥 fram-in

􌥦 upp

􌥧 ner

􌥨 upp-ner

Interaktionsarter

􌦇 växelvis

􌦅 konvergerar

􌥹 divergerar

􌥬 byte

􌦎 kors

􌥮 vinkel

􌥫 hakning

􌥭 entré

􌤟 kontakt

Rörelsearter

􌥯 båge

􌥰 cirkel

􌥲 vrids

􌥱 slås

􌥳 spelar

􌦆 förändras

􌥴 strör

􌥺 vinkar

Övriga symboler

följande: ◌􌥚◌􌤹◌􌤻◌􌥛◌􌤺 visar höger hands placering relativt den vänstra handen eller annan kroppsdel

􌥻 upprepad artikulation

􌥠 sammansatt tecken

􌥼 markerar sekventiell artikulation

= Ny symbol.   = Ändrad symbol.   = Nytt namn.  
= Symbolen skiljer sig från dagens.

Skillnader

  • Introducerar symbolen sekventiell separator (􌥼). Tidigare skiljdes transkriptionen simultana och sekventiella rörelser åt genom att simultant utförda rörelser skrevs under varandra, medan sekventiella rörelser skrevs från vänster till höger. I och med denna ändring skrivs nu istället simultana artikulationer från vänster till höger och artikulationer som utförs i sekvens separeras med en sekventiell separator (􌥼). (Jag har inte läst någon motivering till denna ändring, men det tidigare sättet att skriva simultana rörelser resulterade i att rörelsesymbolerna staplades på hög, vilket försvårar läsningen och gör dem svåra att få plats med på en rad. Hitta dokumenterad orsak till ändringen.)
  • Introducerar de relationssymboler som används idag (◌􌥚 ◌􌤹 ◌􌤻 ◌􌥛 och ◌􌤺), vilka ersätter de tidigare använda horisontell relation (ı) och vertikal relation ().
  • Det nya artikulationsstället underarmen (􌤒) introduceras.
  • Symbolen för cirkel (􌥰) återgår till tidigare utseende (den förenklade varianten som används av Hedberg 1989 används inte längre här).
  • Symbolen för näsan (􌤼) antar den plattare form den har idag (tidigare hade den samma höjd som en liten bokstav, men nu blir den något plattare – kanske för att den ska skilja sig mer ifrån nyphanden [􌤩]?).
  • Symbolen för kinden (􌤊) sträcks ut till fullhöjd (tidigare hade den samma höjd som en liten bokstav, men nu får den samma höjd som en stor bokstav).
  • Symbolen för magen, mellangärdet (􌤖) blev smalare och antog den vidd den har idag.
  • Introducerar handformen vinklade N-handen ().
  • Tidigare NO-handen () kallas nu istället böjda N-handen, men transkriberas med samma symbol som tidigare.
  • Tidigare LO-handen () kallas nu istället böjda pekfingret, men transkriberas med samma symbol som tidigare.
  • Tidigare NA-handen () transkriberas nu med en ny symbol (􌤎), men kallas även fortsättningsvis för NA-handen.
  • Symbolen för krokfingret (􌤪) var spegelvänd i förhållande till den vi använder idag (􌤪).
  • Runda långfingret (􌥟) fick den form den har idag.
  • Vinklade tupphanden () som introducerades av Hedberg (1989) lyser här med sin frånvaro (och dyker inte upp i senare källor heller).

Wallin (1994) – Polysyntetiska tecken i svenska teckenspråket

Wallin använder sig av en mer detaljerad transkription än sina föregångare och introducerar en mängd nya symboler. (En av orsakerna är sannolikt att polysyntetiska/avbildande tecken som beskrivs här har större morfologisk variation än de lexikala tecken som tidigare forskare huvudsakligen talat om.) Wallin betraktar dock flera av dessa handformer som artikulatoriskt betingade allomorfer:

  • ”Vinklade N-handen är artikulatoriskt betingad och är allomorf till V-handen (jfr. ex. 4.8' och se vidare sid. 114ff).” (Wallin, 1994:51)
  • ”[Pekfingerhanden med utsträckt pekfinger utan böjning i inre knogen] har också en allomorf, vinklad pekfingerhand med fingret böjt i inre knogen. Allomorfen är artikulatoriskt betingad, t.ex. när pekfingerändan är riktad bakåt vid örat som i tecknet betecknande ’penna sitter bakom örat’” (Wallin, 1994:105)
  • Han betraktar dock vissa handformer som varianter av andra handformer – t.ex. ses vinklade pekfingerhanden () som en variant av pekfingerhanden (􌥈) vilket blir tydligt av transkriptionsexempel under rubrikerna ”Pekfingerhand (en-dim-rak)” och ”Pekfingerhand (varelse)” (Wallin, 1994:105–106).

Svenskt teckenspråkslexikon (1997)

Handformer

􌤢􌥂􌥃􌤣􌥄􌤤􌥅􌤥􌥆􌤦􌥇􌤧􌥈􌤨􌥉􌤩􌥊􌤪􌥋􌤫􌤬􌥌􌤎􌤭􌤮􌥎􌤽􌤯􌤿􌤰􌤱􌥑􌥒􌥟􌤲􌤳 (Symbolen för krokfingret (􌤪) är här vänd åt det håll vi använder idag.

Rörelsesymboler

􌤟􌦑􌥢􌥣􌥤􌦃􌦄􌥥􌥦􌥧􌥨􌥩􌥪􌥵􌥶􌥷􌥸􌥹􌦅􌦎􌥫􌥬􌥭􌥮􌥯􌥰􌥱􌥲􌥳􌥴􌥺􌦆􌦇

Björkstrand (1998) – Redundans i teckentranskriptionssystemet

Björkstrand & Bergman (2015) – Teckentranskription

􌦨 böjs dök först upp 2015 i Björkstrand & Bergman (2015). Innan dess transkriberades det här fonemet på olika sätt beroende på sammanhang – tex skrevs vapen tidigare 􌤢􌤻􌥔􌤸􌥈􌤴􌤶􌦆􌤪􌥼􌥻 men numera används 􌤢􌤻􌥔􌤸􌥈􌤴􌤶􌦨􌥼􌥻 (Svenskt teckenspråkslexikon, 1997: 421 versus Svenskt teckenspråkslexikon, 2008).

Bibehållen interaktionsart (􌦎, 􌥫 och 􌥮) skrivs nu inte längre mellan de två handformssymbolerna i tecken med dubbel artikulator, utan skrivs istället på första position i artikulationen (i fält III).

Riemer (2015) – Diagonala handpositioner i svenskt teckenspråk

Frågor och funderingar

I den här sektionen har jag försökt samla mina egna frågor kring transkriptionens användning. Det handlar dels om konstiga eller kreativa transkriptioner jag stött på, dels om tillfällen då jag inte lyckats förstå en transkription (tex för att en symbol används på ett oväntat sätt, eller för att den som transkriberat har använt en okonventionell metod för att skriva ett svårtranskriberat tecken).


Jag hade en diskussion om dessa symboler med Thomas Björkstrand på Svenskt teckenspråkslexikon (12 oktober 2017) och fick en del klargöranden. Nedan har jag lagt till kommentarer om dessa. Några av frågorna nedan har lett till förtydliganden och ändringar i Svenskt teckenspråkslexikon (2008) i vilket fall mina frågor reflekterar lexikonets tidigare tillstånd.

Dubbelartikulation med olika handformer

I teckenspråksundervisning omnämns ofta ”symmetrivillkoret” (en regel som innebär att dubbelartikulerade tecken har samma samma handform på bägge händer). Det sägs också att detta villkor endast bryts i avbildande tecken – men det finns ett fåtal fasta tecken som bryter mot denna regel.

Idag (18 oktober 2018) finns följande asymmetriska dubbelartikulationer i lexikonet. De är 90 till antalet (det totala antalet dubbelartikulationer i lexikonet är 3672).

􌤵􌥗􌤦􌤹􌤣􌤵􌤶􌤟􌥵􌥻 andakt
􌤵􌥘􌤭􌥈􌤴􌥙􌤟􌥧 andra
􌤴􌥗􌥄􌤣􌤴􌥙􌦃􌥭􌥻 arkivera
􌤵􌥘􌥈􌤥􌤴􌥙􌥧 ballongsegling
􌤵􌥗􌤦􌤹􌤣􌤵􌤶􌤟􌥵 be
􌥔􌥙􌤦􌥅􌤴􌥙􌥫􌥤 brottning
􌥔􌤸􌤢􌥌􌤴􌥙􌥣􌥱􌦀􌥻 buffé
􌤵􌥗􌤦􌤣􌤵􌤶􌤟􌥵 bön
􌥔􌥙􌤢􌤧􌥓􌥘􌤟􌥦 chef
􌤴􌥗􌤢􌤹􌤭􌥖􌥘􌥫􌥰􌦈 cirkus
􌥔􌥙􌤢􌤧􌥓􌥘􌤟􌥦 coach
􌤴􌥗􌤦􌤹􌤢􌤴􌥙􌤟􌥧 diskriminera, diskriminering
􌤴􌥗􌥆􌤢􌤴􌤶􌤟􌥢 dragskott
􌤵􌥘􌥈􌤥􌤴􌥙􌥧 fallskärm
􌤵􌥘􌥈􌤥􌤴􌥙􌥧 fallskärmshoppning
􌥖􌥘􌤭􌤹􌤥􌤴􌥙􌥧 fallskärmshoppning
􌤵􌥘􌥃􌥈􌤴􌥙􌤟􌥧 femte
􌤵􌥘􌥃􌥈􌤴􌥙􌤟􌥧 femte
􌤵􌤷􌥃􌥈􌤴􌥙􌤟􌥧 femte
􌥔􌥘􌤦􌤹􌤨􌤴􌤶􌤟􌥣􌥼􌥻 filma
􌤵􌥘􌦪􌥈􌤴􌥙􌤟􌥧 fjärde
􌤴􌥗􌤦􌤹􌤢􌤴􌥙􌤟􌥧 förnedrande
􌤊􌤴􌥙􌥃􌤧􌤴􌥙􌥧􌥯􌦈 för sex år sedan
􌤊􌤴􌥙􌥃􌤨􌤴􌥙􌥧􌥯􌦈 för sju år sedan
􌤴􌥗􌤦􌤹􌤢􌤴􌥙􌤟􌥧 förtryck, förtrycka
􌤊􌤴􌥙􌥃􌤮􌤴􌥙􌥧􌥯􌦈 för åtta år sedan
􌤴􌥗􌤦􌤹􌤢􌤴􌥙􌤟􌥧 förödmjukad
􌤴􌥗􌤢􌥛􌤤􌥓􌥘􌥫􌦃 guide
􌤖􌥔􌥙􌤦􌤢􌥓􌥙􌤟􌦄 Heimlichmanöver
􌤴􌥗􌥅􌤪􌤴􌥙􌦃􌥫 hänga med, förstå
􌤴􌤸􌤭􌥈􌤴􌥙􌤟􌦃 igen
􌥔􌥘􌤢􌤹􌤨􌤴􌤶􌤟􌥣 inspelning, inspela
􌥔􌥘􌥃􌤧􌥓􌥘􌥰􌥾 i sex år
􌥔􌥘􌥃􌤨􌥓􌥘􌥰􌥾 i sju år
􌤴􌥗􌤭􌥈􌤴􌤶􌤟􌦃􌥼􌥻 iteration, iterativ
􌥔􌥘􌥃􌤮􌥓􌥘􌥰􌥾 i åtta år
􌤴􌥗􌤢􌤽􌥖􌥘􌥫􌥰􌦋 jockey
􌥔􌥘􌤢􌤺􌤤􌤴􌤶􌥫􌥣 Joshua
􌤵􌤷􌥃􌤧􌤵􌤷􌥲􌦊 klockan sex
􌤵􌤷􌥃􌤨􌤵􌤷􌥲􌦊 klockan sju
􌤵􌤷􌥃􌤮􌤵􌤷􌥲􌦊 klockan åtta
􌤴􌥙􌤦􌤹􌥎􌤵􌥘􌤟􌦃 konstant
􌤴􌥗􌤦􌤹􌤢􌤴􌥙􌤟􌥧 kränka, kränkning
􌤴􌥗􌤢􌤹􌤭􌥖􌥘􌥫􌥰􌦋 Lappeenranta, Villmmanstrand
􌤴􌥗􌤢􌥛􌤤􌥓􌥘􌥫􌦃 leda
􌤴􌥗􌤢􌥛􌤤􌥓􌥘􌥫􌦃 ledning
􌤵􌥘􌥈􌤹􌤥􌤴􌥙􌥦 luftballong
􌤴􌥗􌤭􌥈􌤴􌤶􌥭􌥱􌥿􌥻 New Jerseys Devils
􌤵􌥘􌥃􌤧􌤵􌥘􌦅􌥼􌥻 nummer sex
􌤴􌥗􌤢􌤭􌥖􌥘􌥫􌥲􌦀 omkullridning
􌤉􌤵􌤷􌥃􌤧􌤵􌤷􌤟􌥼􌦃􌥯􌦉􌥲􌦊 om sex år
􌤉􌤵􌤷􌥃􌤨􌤵􌤷􌤟􌥼􌦃􌥯􌦉􌥲􌦊 om sju år
􌤉􌤵􌤷􌥃􌤮􌤵􌤷􌤟􌥼􌦃􌥯􌦉􌥲􌦊 om åtta år
􌥔􌥘􌥈􌤤􌤴􌤶􌥫􌥵 pekfinger
􌥔􌥙􌤢􌤧􌥓􌥘􌤟􌥦 Percy Weasley
􌤴􌥗􌤦􌤹􌤢􌤴􌥙􌤟􌥧 press
􌤴􌤸􌤭􌥈􌤴􌥙􌤟􌦃􌥼􌥻 repris
􌤴􌥗􌤢􌤹􌤭􌥖􌥘􌥫􌥰􌦋 rida
􌤴􌥗􌤢􌤹􌤭􌥖􌥘􌥫􌥰􌦋 riddare
􌤴􌥗􌤢􌤭􌥖􌥘􌥫􌥰􌦋 rodeo
􌤵􌥗􌥃􌤧􌤵􌤶􌥱􌥾 sex kronor
􌥔􌥘􌤢􌥄􌤴􌥙􌥫􌥨 sjuk
􌥔􌥘􌤢􌥄􌤴􌥙􌥫􌥨 sjukt
􌥔􌥘􌤢􌤤􌤴􌥙􌤟􌥵 sjukt
􌥔􌥘􌤨􌥈􌤴􌥙􌤟􌥧 sjunde
􌤵􌥘􌤨􌥈􌤴􌥙􌤟􌥧 sjunde
􌤵􌥘􌥃􌤨􌥓􌥘􌥣 sjunde plats, sjua
􌤵􌥘􌥃􌤧􌥓􌥘􌥧 sjätte
􌥔􌥘􌤧􌥈􌤴􌥙􌤟􌥧 sjätte
􌥔􌥘􌥃􌤧􌥓􌥘􌥣 sjätte plats, sexa
􌥔􌤸􌤢􌤲􌤴􌥙􌤟􌥥 skriva lappar, kommunicera skriftlig
􌥔􌥙􌤦􌤹􌤢􌤵􌤷􌤟􌦃 skydd, skydda
􌥔􌥘􌤢􌤦􌤴􌤶􌤟􌦃 stöd
􌥔􌥙􌤢􌤦􌤵􌤶􌤟􌥦 stöd
􌥔􌥙􌤢􌤦􌤵􌤶􌤟􌥦 stöd
􌥔􌥙􌤢􌤦􌤵􌤶􌤟􌥦 stödja, stödjande
􌥔􌥘􌤢􌤦􌤴􌤶􌤟􌦃 stödja, stödjande
􌥔􌥙􌤢􌤦􌤵􌤶􌤟􌥦 support
􌤴􌤸􌤢􌤽􌤴􌥙􌤟􌥥 surfa
􌥔􌤸􌥅􌤻􌤨􌤴􌤶􌥣􌥵􌥻 terrorism
􌥔􌤸􌥅􌤻􌤨􌤴􌤶􌥣􌥵􌥻 terrorist, terror
􌤵􌥘􌤰􌥈􌤴􌥙􌤟􌥧 tredje
􌥔􌥘􌤦􌤹􌤢􌤴􌥙􌤟􌥧 tryck
􌤵􌥗􌥃􌤮􌤵􌤶􌥲􌦋 ungefär klockan åtta, vid åtta tiden
􌤴􌤸􌤭􌤹􌥈􌤴􌥙􌤟􌦃􌥼􌥻 upprepa
􌤴􌥗􌤦􌤹􌤢􌤴􌥙􌤟􌥧 utpressning
􌤴􌤸􌤭􌤹􌥈􌤴􌥙􌤟􌦃 åter
􌥔􌥘􌤮􌥈􌤴􌥙􌤟􌥧 åttonde
􌤵􌥘􌤮􌥈􌤴􌥙􌤟􌥧 åttonde
􌤵􌥘􌥃􌤮􌥓􌥘􌥣 åttonde plats

Tecknen rida och fallskärm ovan är exempel 41b och 42 ur Björkstrand & Bergman (2015), samma källa har också följande att säga om symmetrivillkoret:

Dubbel artikulator anges genom att två handformssymboler sätts ut. I och med att händerna i tecken med dubbel artikulator har samma handform skrivs alltså samma symbol två gånger. (Svenskt teckenspråkslexikon, 2008: 11)
Om handformerna är olika måste en hand vara artikulationsställe då ju händerna har samma form i tecken med dubbel artikulator. (Svenskt teckenspråkslexikon, 2008: 12)

Handseparator (”􌦩”)

Den här separatorn används av både Svenskt teckenspråkslexikon (1997) och Svenskt teckenspråkslexikon (2008) men finns (mig veterligen) inte dokumenterad i någonstans.

I Svenskt teckenspråkslexikon (2008) varierade det tidigare (från tecken till tecken) vilken hand som stod före och vilken som stod efter separatorn – men efter att jag påtalat detta för Björkstrand (i oktober 2017) har en systematisering skett så att den sekundära handen alltid skrivs före separatorn, och den primära alltid efter (dvs för den högerhänta talaren står högerhandens transkription till höger om separatorn).

Det varierar vilken hand som beskrivs före, och vilken som beskrivs efter separatorn, men då jag påtalade detta för Björkstrand menade han att detta var oavsiktligt, och tog anteckningar för att kunna fixa problemet i lexikonet. (Han verkade också hålla med mig om att placera vänsterhandens transkription till vänster om separatorn, och högerhanden till höger om den var en bra idé.)

Nedan följer några exempel på dess användning:

􌥜􌥅􌤵􌥘􌦑􌦩􌤓􌤥􌥓􌥘􌤟􌥱􌦀􌥼􌥻 gitarr V􌦩H (Svenskt teckenspråkslexikon, 1997: 243)
􌥜􌥅􌤵􌥘􌦑􌦩􌤔􌤲􌥓􌥘􌤟􌥱􌦀􌥼􌥻 Argentina; Beatles; gitarr V􌦩H
􌥯􌤤􌤵􌥘􌤟􌦩􌤜􌤻􌤤􌤵􌤷􌤟􌥼􌥬􌥼􌤟 bakvänt, blanda ihop H􌦩V
􌤓􌤫􌥕􌥗􌤵􌥱􌥿􌦩􌤓􌤫􌥔􌥘􌤟 dragking H􌦩V
􌥯􌥆􌤵􌤷􌦆􌥃􌥼􌥻􌦩􌤕􌥆􌤵􌤷􌦆􌥃􌥼􌥻 förälskelse; kärlek H􌦩V
􌥯􌥆􌤵􌤷􌤟􌥼􌥵􌦆􌥃􌥼􌥻􌦩􌤕􌥆􌤵􌤷􌤟􌥼􌥵􌦆􌥃􌥼􌥻 förälskad H􌦩V
􌤕􌤥􌥔􌥘􌤟􌦩􌤔􌤥􌥓􌥘􌥣􌥼􌥻 Gnesta V􌦩H
􌤥􌤴􌥗􌦑􌦩􌥃􌥓􌥘􌥣􌥦􌥱􌦀􌦆􌤧 harpa; Irland V􌦩H
􌥅􌤴􌤸􌦑􌦩􌤔􌤫􌥓􌥘􌥱􌦀􌥼􌥻 orkester V􌦩H
􌤔􌤢􌥓􌥙􌤟􌥧􌥼􌥻􌦩􌤔􌤢􌥔􌤸􌤟 mammografi H􌦩V
􌥆􌤴􌤸􌥷􌦆􌥃􌦩􌤢􌥔􌤷􌥸􌥵 serve V􌦩H
􌤅􌤺􌥉􌤵􌤶􌤟􌦆􌤩􌥠􌤓􌤫􌥕􌥗􌤟􌥦􌦩􌤖􌤫􌥔􌥘􌤟 sovsäck H􌦩V

(”V􌦩H” och ”H􌦩V” i tabellen ovan visar i vilken ordning de två händerna kommer i respektive transkription.) – Det är, som synes, inte konsekvent i vilken ordning de två händerna transkriberats. Men i de flesta fall är det bara den aktiva/dominanta handen som har någon typ av förflyttningsrörelse. (Jag skulle föreslå att man alltid skriver den ickedominanta handen till vänster om plustecknet, och den dominanta handen till höger om det, då detta reflekterar hur pilar etc i övrigt används i transkriptionen.)

Notera också att rörelsebeskrivningen (􌤟􌥼􌥬􌥼􌤟) i 􌥯􌤤􌤵􌥘􌤟􌦩􌤜􌤻􌤤􌤵􌤷􌤟􌥼􌥬􌥼􌤟 bakvänt, blanda ihop beskriver bägge händernas gemensamma rörelse, men att i samtliga av de övriga fallen ovan har vardera hand en separat artikulationstranskription. Detta väcker frågan: Bör det finnas en artikulationsbeskrivning på varderad sidan om plustecknet, eller bara en som beskriver bägge händernas rörelse?

Paradoxala rörelser

Thomas Björkstrand höll med om att dessa transkriptioner var felaktiga, och borde rättas allteftersom de blir funna.


Simultana rörelser i motsatta riktningar(?) – 􌥧􌥡􌥦􌥡 och 􌦃􌥡􌦄􌥡 ser helt paradoxala ut i mina ögon. Finns det någon särskild anledning att man skriver på detta sätt? (Det ser ut som det som avses är 􌥧􌥡􌦇 respektive 􌦃􌥡􌦇. – vilket verkar vara det skrivsätt man valt i t ex 􌤖􌤴􌥙􌤤􌤤􌤴􌥙􌥧􌥡􌦇􌥼􌥻 korruption.)

􌤴􌥗􌤲􌤲􌤴􌤶􌥧􌥡􌥦􌥡􌦆􌥃 just; perfekt; precis
􌤵􌥗􌤦􌤦􌤵􌤶􌦃􌥡􌦄􌥡􌥼􌥻 renovera, renovering

När artikulatorn inte är en hand

Björkstrand höll med om att detta är en lite problematiskt transkription.

I tecknet nedan agerar armbågen artikulator medan handen hålls stilla. Det är dock inte precis uppenbart (för mig) hur nedanstående transkription bör tolkas… Vad är det i nedan transkription som indikerar att det är armbågen som ska röra sig, och inte handen?

􌤔􌤺􌥜􌤦􌤴􌥙􌥢􌥼􌤟􌥼􌥻 – McDonalds; Macintosh, Mac; Skottland; whisky


Sedan ovanstående fråga ställdes har jag hittat ytterligare tecken i vilka armbågen tycks spela större roll än vanligt. Här är de jag funnit hittills:

Transkription Ord
􌤔􌤦􌤴􌤶􌥣􌥦􌥲􌦀 brott
􌤦􌤴􌥙􌥢􌥲􌦈 golf (?) – Är armbågen viktig i detta tecken?
􌥔􌥙􌤦􌤦􌥓􌥙􌦅 hävda sig
􌤔􌤺􌥜􌤦􌤴􌥙􌥢􌥼􌤟􌥼􌥻 McDonalds; Macintosh, Mac; Skottland; whisky
Tecken som involverar att armbågen rör sig.

Överarm med attityd

Tidigare fanns ett flertal tecken i Svenskt teckenspråkslexikon (2008) i vilket överarmen (􌤑) kombinerades med en attityd, trots att detta inte finns beskrivet i någon av källorna till teckentranskriptionen. (Ett exempel var transkriptionen *􌤑􌥖􌥗􌤢􌥖􌥗􌥦􌥱􌦊􌥼􌥭 ombud.)

Enligt Björkstrand (i konversation, 2017) är detta alltid inkorrekt och transkriptionen av tecken med överarm plus attityd har nu (februari 2018) korrigerats så att inga förekomster av detta längre finns i lexikonet.

Problematiska transkriptioner av den ickedominanta handen

När jag pratade med Björkstrand var jag lite för slut i huvudet för orka tänka, så vi gick inte igenom denna fråga.


I tecken där den ickedominanta handen är passiv men inte fungerar som läge för den aktiva handen transkriberas de två händerna (med hjälp av separatorn ”􌦩”) varförsig. (Exempel finns under rubriken ”odokumenterad separator” ovan.) – Men när den ickedominanta handen är aktiv och agerar på ett annat sätt/läge än den dominanta handen, har man använt sig av någon liknande lösning i Svenskt teckenspråkslexikon (2008) och transkriptionen av dessa tecken blir därför oftast väldigt svårtolkade:

Några exempel:

Transkription Ord Tänkbar annan transkription?
􌤢􌥚􌥔􌥘􌤢􌤴􌥙􌥦􌥱􌥿􌥠􌤼􌤢􌤵􌤷􌦄 få tji, bakslag, motgång *􌥜􌤢􌥔􌥘􌥭􌦩􌤼􌤢􌤴􌥙􌥦􌥱􌥿􌥼􌤟 *􌤒􌤵􌥘􌤢􌥔􌥘􌥭􌦩􌤼􌤢􌤴􌥙􌥦􌥱􌥿􌥼􌤟
􌤢􌥔􌤸􌥜􌥑􌤵􌤶􌤟􌥲􌦊􌥼􌥻 barnslig *􌤒􌥚􌤵􌤶􌤢􌥔􌤸􌤟􌦩􌥑􌤵􌤶􌥲􌦊􌥼􌥻 *􌥜􌥚􌤢􌥔􌤸􌤟􌦩􌥑􌤵􌤶􌥲􌦊􌥼􌥻
􌤢􌥔􌤸􌥜􌥑􌤵􌥘􌥖􌥼􌥻 docka *􌤒􌥚􌤵􌥘􌤢􌥔􌤸􌤟􌦩􌥑􌤵􌥘􌥖􌥼􌥻 *􌥜􌥚􌤢􌥔􌤸􌤟􌦩􌥑􌤵􌥘􌥖􌥼􌥻
Asterisk (*) används ovan för att markera att en transkription inte är vedertagen.

Inte ens de ovan föreslagna alternativen är helt problemfria. Det går t ex inte att avgöra hurvida entrén i få tji ovan bör ske i armvecket eller i armhålan. (Men kanske kan 􌤒􌤵􌥘􌤢􌥔􌥘􌥭 användas för ”entré armveck” och 􌤑􌤢􌥔􌥘􌥭 för ”entré armhåla”?) Och i transkriptionen av barnslig och docka ovan kan det ju tyckas redundant att specificera den dominanta handens/armens attityd två gånger (*􌤒􌥚􌤵􌤶􌤢􌥔􌤸􌤟􌦩􌥑􌤵􌤶􌥲􌦊􌥼􌥻).

􌤼􌤺􌤫􌤵􌤶􌤟􌥠􌤢􌥔􌥙􌤫􌤴􌤶􌥢 straff kan kanske också bättre skrivas *􌤼􌤺􌤫􌤵􌤶􌤟􌥠􌤢􌥔􌥙􌦑􌦩􌤫􌤴􌤶􌥢? – För att visa att den ickedominanta handen inte är ett uttalsställe utan en egen artikulation.

Multipla ”förändras” i samma artikulationsgrupp

Ord som 􌤩􌤴􌥗􌤩􌤴􌤶􌤟􌥼􌥣􌦆􌥉􌥼􌥣􌦆􌤩 blad kan, i min mening, transkriberas mer ekonomiskt genom att använda fler förändras-symboler i samma artikulationsgrupp: *􌤩􌤴􌥗􌤩􌤴􌤶􌤟􌥼􌥣􌦆􌥉􌦆􌤩.

Strikt sett bryter detta mot regeln att alla symboler i en artikulationsgrupp utförs samtidigt3, men risken för förvirring torde vara liten, då en hand inte gärna kan byta handform till två olika handformer samtidigt. (Dessutom riskerar en samtidig rörelse att uppfattas som rörelse-stopp-rörelse av den oerfarna läsaren.)

Alla ord som redan finns i ordlistan som följer denna regel:

Transkription Ord
􌥆􌥛􌥔􌥘􌥆􌥓􌤸􌤟􌥼􌦃􌦆􌤥􌦆􌥆 driver
􌤀􌤩􌤵􌤷􌦄􌦆􌥉􌦆􌤩 grävling
􌤵􌥗􌤎􌤎􌤵􌤶􌤟􌥼􌥣􌦆􌤮􌦆􌤎 kotte
M-I-M-M-I/􌤀􌤹􌤵􌥗􌤩􌤩􌤵􌤶􌤟􌥼􌥹􌦆􌤨􌦆􌤩 Mimmi Pigg
􌥈􌥓􌥘􌥧􌦆􌤭􌦆􌤰􌦆􌦪 prioritera, prioritering
􌥔􌤸􌤎􌤎􌥓􌤸􌥸􌦆􌤮􌦆􌤎 pung
􌤩􌥔􌤷􌥸􌦆􌥉􌦆􌤩 slida, vagina, snippa
􌤦􌤹􌥔􌥘􌥈􌤴􌤶􌤟􌦆􌥃􌦆􌥈 smash
􌥈􌤵􌤷􌦄􌦆􌤰􌦆􌥈 spelsystem 1-3-1
􌥈􌤵􌥘􌦄􌦆􌤰􌦆􌥈 spelsystem 1-3-1
􌤭􌤵􌤷􌦄􌦆􌥈􌦆􌤭 spelsystem 2-1-2
􌤭􌤵􌥘􌦄􌦆􌥈􌦆􌤭 spelsystem 2-1-2
􌤰􌤴􌥙􌦃􌦆􌥃􌦆􌤭 spelsystem 3-5-2
􌤌􌤩􌥓􌥘􌤟􌥼􌦃􌦆􌤨􌦆􌤩 tunga

Exempel ur lexikon där 'förändras' placerats i separata artkulationsgrupper (på intet sätt en komplett lista):

Transkription Ord Förslag
􌤞􌤵􌥘􌤩􌤺􌤩􌤵􌥘􌥘􌤟􌥼􌥹􌦆􌤨􌥼􌦆􌤩 fluga
􌤀􌤵􌥘􌤩􌤩􌤵􌥘􌥘􌤟􌥼􌥹􌦆􌤨􌥼􌦆􌤩 rosett
􌥈􌤵􌥘􌦑􌥼􌦆􌤭􌥼􌦆􌤰􌥠􌤢􌤵􌥗􌥈􌥓􌥙􌥧􌤟􌥻 1-2-3 regeln *􌥈􌤵􌥘􌦆􌤭􌦆􌤰􌥠􌤢􌤵􌥗􌥈􌥓􌥙􌥧􌤟􌥻
􌤄􌤵􌥗􌥉􌥉􌤵􌤶􌦆􌤩􌥼􌦆􌥉 blinkning *􌤄􌤵􌥗􌥉􌥉􌤵􌤶􌦆􌤩􌦆􌥉
􌤩􌤴􌥗􌤩􌤴􌤶􌤟􌥼􌥣􌦆􌥉􌥼􌥣􌦆􌤩 blad *􌤩􌤴􌥗􌤩􌤴􌤶􌤟􌥼􌥣􌦆􌥉􌦆􌤩
􌤅􌤺􌥉􌤵􌤶􌦆􌤩􌥼􌦆􌥉 blink *􌤅􌤺􌥉􌤵􌤶􌦆􌤩􌦆􌥉
􌤄􌤵􌥘􌤎􌤎􌤵􌥘􌦆􌤮􌥼􌦆􌤎 förvånad *􌤄􌤵􌥘􌤎􌤎􌤵􌥘􌦆􌤮􌥼􌦆􌤎
􌤴􌥗􌤩􌤩􌤴􌤶􌤟􌥼􌦃􌥹􌦇􌦆􌤨􌥼􌦆􌥉 palm *􌤴􌥗􌤩􌤩􌤴􌤶􌤟􌥼􌦃􌥹􌦇􌦆􌤨􌦆􌥉
􌤓􌥔􌥘􌤢􌤢􌥓􌥘􌤟􌥨􌥠􌤄􌥛􌤵􌥗􌤩􌤩􌤵􌤶􌤟􌥼􌥹􌦆􌤨􌥼􌦆􌤩 simglasögon, badglasögon *􌤓􌥔􌥘􌤢􌤢􌥓􌥘􌤟􌥨􌥠􌤄􌥛􌤵􌥗􌤩􌤩􌤵􌤶􌤟􌥼􌥹􌦆􌤨􌦆􌤩
􌤼􌤩􌥓􌥘􌦆􌤨􌥼􌦆􌤩 ta en nypa friskt luft *􌤼􌤩􌥓􌥘􌦆􌤨􌦆􌤩

Armbåge som som utgångspunkt för artikulation

I nedanstående tecken används armbågen som utgångspunkt för artikulationen.

Detta betyder att om tecknet innefattar kontakt, så är det kontakt mellan den dominanta handens armbåge och kontaktstället (i t ex whisky sker kontakt mellan sidan på bröstet och armbågen, och i docka sker kontakt mellan den aktiva armens armbåge och den passiva handen).

Då ett tecken med armbåge som utgångspunkt för artikulation innehåller slås (􌥱) så utförs den slående rörelsen från armbågsleden istället i handleden (som i armbrytning nedan).

Tecken Transkription Förslag
􌤢􌤹􌥔􌤸􌥜􌥋􌤵􌤶􌤟􌥤 moské; muslim *􌥜􌥚􌤢􌥔􌤸􌤟􌦩􌥋􌤵􌤶􌥤
􌤔􌤺􌥜􌤦􌤴􌥙􌥢􌥼􌤟􌥼􌥻 McDonalds; Macintosh, Mac; Skottland; whisky
􌥜􌤦􌤵􌤶􌥱􌦈 armbrytning, bryta arm
􌤢􌥔􌤸􌥜􌥑􌤵􌤶􌤟􌥲􌦋 barnslig; larvig *􌤒􌥚􌤵􌤶􌤢􌥔􌤸􌤟􌦩􌥑􌤵􌤶􌤶􌥲􌦋
􌤢􌥔􌤸􌥜􌥑􌤵􌥘􌥧􌥼􌥻 docka *􌤒􌥚􌤵􌥘􌤢􌥔􌤸􌤟􌦩􌥑􌤵􌥘􌥖􌥼􌥻
􌤢􌤹􌥔􌥘􌤦􌥓􌥙􌥱􌥾􌥼􌥻 negation
􌤢􌥔􌤸􌥜􌥑􌤵􌤶􌤟􌥲􌦊 skyldig
􌤢􌥔􌤸􌥜􌥅􌤵􌤶􌤟􌥲􌦊􌥻 colombia

Handleden

􌤢􌤹􌥔􌥘􌤦􌥓􌥙􌥱􌥾􌥼􌥻 negation

Byte av aktiv hand

Några tecken i ordlistan byter hand mellan segment (transkriptionen har inget sätt att beskriva att man byter aktiv hand mellan segment). – Det enda sätt jag kan se för att transkribera dessa tecken är genom att reklassificera dem som dubbelartikulationer, och använda växelvis (􌦇). Denna metod funkar bra på de tecken jag upptäckt hittills.

Transkription Nytt förslag Översättning
􌥃􌤵􌥗􌥒􌤵􌤶􌤟􌥠􌥃􌤵􌤶􌥒􌤵􌥗􌤟 􌤵􌥗􌥃􌥃􌤵􌤶􌦆􌥒􌥼􌤟􌦇 jesus
􌥃􌤵􌤷􌤦􌤵􌥗􌤟􌥠􌥃􌤵􌤷􌤦􌤵􌤶􌤟􌥠􌤵􌤷􌥃􌥃􌤵􌤷􌦑 􌤵􌥗􌥃􌥃􌤵􌤶􌥢􌦆􌤦􌥼􌤟􌦇􌥠􌤵􌤷􌥃􌥃􌤵􌤷􌦑 korsfästelse, korsfäst

Den invändning man skulle kunna ha mot denna metod, är att det i bägge ovanstående fall ser ut som att händerna först intar en symmetrisk position i förhållande till varandra fastän detta inte är fallet. Bägge tecknen inleds med kontakt, som sedan upprepas med omvänd hand.

Absolut höger–vänster distinktion

􌤒􌤹􌤴􌥙􌤢􌥔􌥙􌤟􌥼􌥻 höger (vänsterhanden klappar på höger underarm)
􌤒􌤹􌤴􌥙􌤢􌥓􌥙􌤟􌥼􌥻 vänster (högerhanden klappar på vänster underarm)
􌤢􌤴􌤶􌥢 väster
􌤢􌤴􌤶􌥣 öster
􌤧􌤵􌥗􌦃􌥱􌥾􌥼􌥻 vänsterytter1
􌤧􌤵􌤶􌦃􌥱􌥾􌥼􌥻 högerytter1
1 Exempel från Wallin (1994: 20, fotnot).

Ovanförvarande tecken har en absolut höger/vänster distinktion (dvs vilken hand som används för att utföra tecknet är betydelseskiljande) vilket inte kan representeras i transkriptionen som den ser ut idag.

Den enda skillnaden mellan vänster och höger som syns i transkriptionen ovan är attitydriktningen, och möjligtvis skulle detta kunna vara en hint vilken hand som bör användas, då det blir en aning obekvämt att använda fel.

Fråga: Är transkriptionen av öster och väster korrekt även för en vänsterhänt tecknare? I vanliga fall ska ju denna utföra förs i motsatt riktning mot den pilen visar, men är det så även här?

Divergerar och medial kontakt i kombination

􌤊􌤢􌥦􌤶􌤟􌥧􌥠􌤴􌥗􌤢􌤢􌤴􌤶􌥹􌥡􌦇􌥼􌥻 försoning
􌤴􌥗􌤲􌤹􌤲􌤴􌤶􌥹􌥡􌥠􌥔􌥘􌤢􌥛􌤢􌥓􌥘􌥸􌥼􌥦􌥱􌥾􌥼􌥸 definiera, definition
􌤴􌥗􌤲􌤹􌤲􌤴􌤶􌥹􌥡􌥼􌥹􌥡􌥼􌦆􌥃 definiera, definition

I korrespondans med Thomas Björkstrand har han nämnt planer på att korta ner konvergerar och divergerar-symbolerna på höjden, så att medial kontakt-symbolen får plats under den utan att de två symbolerna överlappar varandra (i Svenskt teckenspråkslexikon, 2008, överlappar de varandra, men inte i Svenskt teckenspråkslexikon, 1997). I typsnittet FreeSans-SWL (som jag använder här) har jag implementerat hans förslag.

Dubbelartikulation med rörelse som skiljer sig mellan händerna

Det finns ett (fåtal?) dubbelartikulerade tecken där de två händernas rörelse skiljer sig åt. De är alltså inte bara ur fas (som vid växelvis [􌦇] artikulation) utan rörelsen i sig ser olika ut.

I till exempel tecknet jaga rör sig bägge händerna framåt, men det är bara den dominanta handen som har en vridrörelse i handleden.

Följande är de exempel jag hittat hittills:

􌤴􌥗􌤧􌤻􌤧􌤴􌤶􌦃􌥲􌦌 jaga

Ordlista

aktiv hand – En hand som agerar som artikulator (vanligtvis används termerna aktiv/passiv hand när man pratar om tvåhandstecken med manuellt läge).

artikulation

artikulator – Den (eller de) händer som är aktiva i utförandet av ett tecken.

artikulationsställe – Samma sak som läge.

artikulationsgrupp – En grupp artikulationssymboler som artikuleras samtidigt (t ex realiseras ”􌥣􌦄” genom att handen förs diagonalt nedåt åt höger, medan ”􌥣􌥼􌦄” realiseras genom att handen förs först åt höger, sedan nedåt). Sekvens används ibland med samma innebörd.

attityd – Beskriver en hands (eller underarms) vinkel i förhållande till kroppen. infoga symboler för attityd Attityden består av två komponenter, nämligen riktning och vridning.

avbildande tecken – I Wallin (1994) kallas dessa tecken för polysyntetiska tecken.

bibehållen interaktion – En interaktion som pågår under artikulerandet av ett helt tecken.

bibehållen kontakt – Kontakt som varar under en hel rörelse (till skillnad från medial kontakt). Skrivs med en punkt först i en artikulationsgrupp (􌤟􌥣).

dubbelartikulation – Ett tvåhandstecken där båda händerna agerar som artikulator (dvs båda händerna är aktiva).

enhandstecken – Tecken som enbart involverar en hand (se även tvåhandstecken).

fast tecken – Synonym till lexikalt tecken.

fingerhandformBergman (1977: 41–47) delar upp handformer i hela handformer och fingerhandformer. Fingerhandformerna är (enligt Bergman): tumhanden, pekfingret (och dess variant vinklade pekfingret), krokfingret, lillfingret, N-handen, V-handen, dubbelkroken (samlad och spretad), flyghanden, M-handen, tupphanden, L-handen (och dess variant T-handen), måtthanden, nyphanden och stora nyphanden.

final kontakt – Kontakt som avslutar artikulationen. Transkriberas med symbolen för kontakt (􌤟) ensam i en egen artikulationsgrupp sist i artikulationen med resterande del av artikulationen framför (som i 􌤞􌤭􌥕􌥙􌦄􌥼􌤟 förhindrad).

grupp – Se artikulationsgrupp.

handform

handläge – Då en hand utgör ett artikulationsställe/läge. Förekommer i tvåhandstecken med en aktiv och en passiv hand. Synonym till manuellt läge.

hel handformBergman (1977: 41–47) delar upp handformer i hela handformer och fingerhandformer. De hela handformerna är (enligt Berman): flata handen (och dess variant D-handen), sprethanden (och dess variant 4-handen), S-handen, klohanden, o-handen, vinkelhanden, a-handen och knutna handen (och dess variant hållhanden).

icke-manuell – Det som inte har med händerna att göra. Används för att referera till delar av ett tecken som inte utförs med händerna (tex mun-, ögonbryn-, kroppsrörelser och blickriktning). Motsats: manuell.

icke-manuell komponent – Alla de delar av ett tecken som inte utgörs av händerna, dvs de ansikts- och kropprörelser som ingår (jmf icke-manuell komponent, oral komponent).

initial kontakt – Kontakt som inleder artikulationen. Transkriberas med symbolen för kontakt (􌤟) ensam i en egen artikulationsgrupp först i artikulationen följd av resten av artikulationen (som i 􌤛􌥌􌤵􌥘􌤟􌥼􌦃 Uppsala).

ipsilateral (ofta förkortat ipsi) – Används istället för vänster/höger och refererar till den aktiva handens riktning. När högerhanden är aktiv så innebär ipsilateral ’åt höger’ och vice versa. Detta är ett mer teckenspråks­orienterat sätt att beskriva riktning, eftersom en teckenbeskrivning med kontra/ipsi generellt sett fungerar oavsett hand, medan en som använder vänster/höger måste skrivas om när tecknet utförs med den andra handen. när handen byts. (Wallin, 1994; Battison, 1978). Motsats: kontralateral.

kirem – Ett teckenspråkigt fonem. Termen (’chereme’ på engelska) introducerades av Stokoe (1960) och användes i de tidiga texterna om teckenspråks­transkription (Bergman, 1977 och Wallin, 1994) men senare texter använder istället ordet fonem.

kirematisk – Fonematisk. (Se kirem ovan).

kontralateral (ofta förkortat kontra) – Används istället för vänster/höger och refererar till den passiva handens riktning. När högerhanden är aktiv så innebär kontralateral ’åt vänster’ och vice versa. Detta är ett mer teckenspråks­orienterat sätt att beskriva riktning, eftersom en teckenbeskrivning med kontra/ipsi generellt sett fungerar oavsett hand, medan en som använder vänster/höger måste skrivas om när tecknet utförs med den andra handen. (Wallin, 1994; Battison, 1978). Motsats: ipsilateral.

kontakt – Då artikulatorn nuddar vid artikulationstället (se även bibehållen, initial, medial och final kontakt).

kroppsläge – Ett artikulationsställe/läge på huvudet, kroppen eller armen.

läge – Ett annat ord för artikulationställe. Utgörs av plats på kroppen (kroppsläge) eller den passiva handen (handläge).

lexikalt tecken – Tecken som ingår i ett språks lexikon, detta innebär vanligtvis att tecknet går att slå upp i en ordlista över språket. Synonym till fast tecken.

lexikon – En ordlista/ordbok, eller (i ett mer abstrakt avseende) en talares eller språks samlade ordförråd.

manuell – Det som har med händerna att göra. Eftersom teckenspråkstranskription används för att skriva ner den manuella komponenten hos ett tecken handlar nästan allting ovan om den manuella delen. Motsats: icke-manuell.

manuell komponent – Det händerna gör när man tecknar ett tecken (jmf icke-manuell komponent, oral komponent).

manuellt läge – Synonym till handläge.

medial kontakt – Kontakt som sker flyktigt under en pågående rörelse. Skrivs med en punkt under rörelsesymbolen (􌥣􌥡).

oral komponent – Munrörelse (jmf icke-manuell komponent, manuell komponent). Teckenspråkstranskriptionen har inga symboler för den orala komponenten (även om nyttan av dylika det föresås redan i Bergman, 1977) utan i den mån orala komponenter återges är det vanligen med hjälp av det latinska alfabetet (antingen med låtsasord såsom ”PAFF”, ”PI” och ”BÄ”, men vanligare är det att använda tecknets svenska översättning, en något olycklig praxis då teckenspråkets munrörelser, även i de fall då de lånats in från svenska, så gott som alltid reducerats kraftigt).

passiv hand – Den hand i ett tvåhandstecken med enkel artikulator som hålls stilla och utgör artikulationsställe. (Den passiva handen är också den sekundära handen.)

polysyntetisk – Polysyntetiska tecken är tecken som uttrycker flera betydelser på en gång. Förekommer i alla tecknade språk men ord av detta slag förekommer också i somliga talade språk (t ex mohawk, inuktitut och klingonska). I teckenspråkssammanhang använder man idag ofta termen avbildande tecken istället.
    I talade språk utgörs polysyntetiska ord huvudsakligen av stavelser som inte kan stå för sig själva utan modifierar betydelsen av en rot (böjningsmorfem). Ett exempel: På klingonska betyder mu­HoH­rup­laH­pu’­DI’ då han hade kunnat vara beredd att döda mig – det består av roten HoH att döda omgiven av affix. I tecknade språk, används ofta den rumsliga dimensionen för beskriva komplexa företeelser och skeenden på ett mycket kortfattat sätt.

polytecken – Informell kortform för polysyntetiskt tecken.

primär hand – Detta är den hand som har den aktiva rollen då ett tecken utförs. Typiskt sett är det talarens dominanta hand som agerar primär hand, men i somliga situationer (med avbildande teckenformer, eller om den dominanta handen är upptagen och inte används) kan den icke-dominanta handen agera primär hand. – Primär och sekundär hand kan även användas när man talar om tecken med dubbel artikulator – användbart för att beskriva vilken hand som gör vad i asymmetriska dubbelartikulationer (som 􌤵􌥘􌥈􌤥􌤴􌥙􌥧 fallskärm eller 􌤃􌥈􌤵􌤶􌤟􌥠􌤵􌥗􌥈􌥈􌤵􌤶􌥣 människa).

relationssymbolRelationssymbolerna (◌􌤹 ◌􌥚 ◌􌤺 ◌􌥛 och ◌􌥛) används för att visa var den aktiva handen befinner sig i förhållande till ett kropps- eller handläge.

riktning – Den del av attityden som beskriver åt vilket håll handflatan är riktad. infoga symboler för riktning

rörelse

sammansatt artikulator – Då ett tecken med dubbel artikulator har bibehållen interaktion eller kontakt mellan händerna så kan händerna tillsammans betraktas som en sammansatt artikulator.

sekundär hand – Den hand som inte är den primära handen.

sekvens – Se artikulationsgrupp.

signem – Morfem i teckenspråket (Bergman, 1977: 113). Ordet används endast i Bergman (1977) och Bergman verkar själv ha övergett ordet tidigt (hon använder enbart ordet ”morfem” i referens till teckenspråk i Bergman, 1979, och senare texter).

sluten hand – En handform i vilken kontakt sker mellan tumme och fingertoppar (Bergman, 1977: 45). Se även öppen hand.

tvåhandstecken – Ett tecken i vilka båda händerna används. Kan vara en tecken med dubbel artikulator eller med en aktiv och en passiv hand (se även enhandstecken).

vridning – Den del av attityden som beskriver åt vilket håll handflatan är vänd. infoga symboler för vridning

öppen hand – En handform utan kontakt mellan tumme och fingertoppar (Bergman, 1977: 45). Se även sluten hand.

Referenser

Källor i alfabetisk ordning. I de fall en källa inte går att hitta på nätet och inte är tillgänglig kommersiellt har jag nedan tagit mig friheten att länka till en PDF.

Battison, Robbin (1978) Lexical Borrowing in American Sign Language. Silver Spring, MD: Linstok Press.

Bergman, Brita (1977) Tecknad svenska. Utbildningsforskning 28. Stockholm: Liber Läromedel/Utbildningsförlaget.

Bergman, Brita (1979) Dövas teckenspråk: En inledning. Forskning om teckenspråk II. Stockholm: Institutionen för lingvistik, Stockholms universitet.

Bergman, Brita (1982) Teckenspråkstranskription. Forskning om teckenspråk X. Stockholm: Institutionen för lingvistik, Stockholms universitet.

Bergman, Brita (1995) Kompendium i teckenspråksgrammatik. Stockholm: Avdelningen för teckenspråk, Institutionen för lingvistik, Stockholms universitet.

Bergman, Brita & Björkstrand, Thomas (1993) Kompendium i teckentranskription. Stockholm: Institutionen för lingvistik, Stockholms universitet.

Björkstrand, Thomas (1998) Redundans i teckentranskriptionssystemet: Förslag till förenkling. Kandidatuppsats. Stockholm: Institutionen för lingvistik, Stockholms universitet.

Björkstrand, Thomas & Bergman, Brita (2015) Teckentranskription. Forskning om teckenspråk XXV. Stockholm: Institutionen för lingvistik, Stockholms universitet.

Hedberg, Tomas (1989) Persontecken: Deras härkomst, bildningssätt och användning. Forskning om teckenspråk XVI. Stockholm: Institutionen för lingvistik, Stockholms universitet.

Riemer, Nikolaus (2015) Diagonala handpositioner i svenskt teckenspråk: En fonologisk undersökning av en sublexikal parameter. Kandidatuppsats. Stockholm: Institutionen för lingvistik, Stockholms universitet.

Stokoe, William C. (1960): ”Sign Language Structure. An outline of the visual communication system of the American deaf”. Studies in Linguistics, Occasional papers, No. 8. University of Buffalo, New York.

Svenskt teckenspråkslexikon (1997) Hedberg, Tomas (redaktör). Leksand: Sveriges Dövas Riksförbund (SDR), Teckenspråksavdelningen.

Svenskt teckenspråkslexikon (2008–) Stockholm: Avdelningen för teckenspråk, Institutionen för lingvistik, Stockholms universitet. http://teckensprakslexikon.su.se/

Wallin, Lars (1994) Polysyntetiska tecken i svenska teckenspråket. Doktorsavhandling. Stockholm: Institutionen för lingvistik, Stockholms universitet.

Österberg, Oskar (1916) Teckenspråket: Med rikt illustrerad ordbok över det av Sveriges dövstumma använda åtbördsspråket. Uppsala: P. Alfr. Persons Förlag. (Faksimilutgåva, 1992, Örebro: SIH Läromedel.)